| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMIL smi4l, sbst.1, n. (Envallsson TokrolNatt. 4 (1791) osv.) ((†) r. l. m. Thorild (SVS) 1: 18 (1778), Weste FörslSAOB (c. 1815)); best. -et (resp. -en); pl. = (Dalin (1854) osv.) ((†) -ar Thorild (SVS) 1: 18 (1778), Weste FörslSAOB (c. 1815))
1) (små)leende; särsk. (o. utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, nästan bl.) om leende med sammanhållna läppar l. kisande ögon (l. bådadera) äv. (jfr 2): inställsamt l. servilt (o. falskt) (små)leende; jfr SMILA 1. Hans (dvs. den oduglige konungens) Låf är smilen af förakt. Thorild (SVS) 1: 122 (1784). Och blott en blick, och blott ett smil / af Valhalls vänfagra tärnor / for genom de kämpar, som dvärgens pil, / det gjorde de kämpar så lugna och milda. Ling Gylfe 94 (1812). O dessa hofmän med fruset smil, / .. Och dessa festtal i öflig stil / Om Gustaf och Vasastammen! Snoilsky 4: 80 (1887). Ett soligt smil eller en kruserlig bock. SvD(A) 1917, nr 104, s. 6. Han hade ett behagligt, något flickaktigt smil och en mjuk, vinnande röst. Siwertz Ung 131 (1949). En karl som sett Märta sitta så där på sängkanten med löftesrika ögon och ett sensuellt smil om läpparna, han skulle känt sig tilltalad och stimulerad. Hedberg DockDans. 133 (1955). — jfr BIFALLS-, SKÖK-, TRIUMF-SMIL.
2) närmande sig, i sht förr äv. övergående i bet.: (servil l. falsk) inställsamhet l. falsk vänlighet; jfr SMILA 2. Befordran vinnes nu med kryp och smil. Nicander 2: 744 (1826). Hvad gör mig världens smil och lock / jag vänder om och säger dock: / fly ej, fly ej, du hjärtats minne af hvad jag tidigt älskat har. EGGeijer (1835). hos Marcus GeijerL 361. Det lefver ännu i saga och sång, / hur han mötte på jakt i skogen en gång / en mörkhyad man, den lede för visst, / som vann hans öra med smil och list. Fallström VDikt. 2: 39 (1891, 1899). Smil .. (dvs.) lismeri. Auerbach (1913). (Läraren) kunde se rakt igenom pojkarna . .. Smil gick det inte att komma med. SvD(A) 1924, nr 249, s. 8. SvHandordb. (1966).
3) (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) i bildl. anv. av 1 (jfr 2), om förhållandet att ngt ”ler” (mot ngn; se LE, v.1 2 h); äv. konkretare: leende (se d. o. 2 slutet); jfr SMILA 4. Sinligheten log åt mig; och mitt hjerta förtjustes af Naturens smilar. Thorild (SVS) 1: 18 (1778). Beredt mot alla ödens skick, / Den vises bröst sin dygd förvarar; / Vid lyckans smil des våld befarar, / Och hoppas vid des vreda blick. Kellgren (SVS) 2: 36 (c. 1790). Allt som är fött under solens smil. Bolinder TonSek. 49 (1923). Gobelängen öppnar sig sakta / mot al och vide och pil, / bland gemakens vimlande skuggor / vindilen strör sitt smil. Lindegren Vint. 36 (1954). — jfr ÄNGLA-SMIL.
Ssgr: se smila ssgr.
Spalt S 7560 band 28, 1979