| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMILA smi3la2, v. -ade (Lucidor (SVS) 288 (1673: smilar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Visb. 1: 450 (c. 1621). jfr [tillf. lån från nor.]: Hans Dahls-målarens norska säterflicka, som smiler med tre framtänder. Molin SSkr. 322 (c. 1895)). vbalsbst. -AN (†, Dalin Vitt. II. 5: 19 (1742, 1755)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SMIL, sbst.1
1) (små)le; särsk. (o. utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. ss. förled i ssgr numera nästan bl.): (små)le med sammanhållna läppar l. kisande ögon (l. bådadera); äv. (jfr 2): (små)le inställsamt l. servilt (o. falskt). Hennes fostermoder, / Honn smiler Allt under sin skin. Visb. 1: 450 (c. 1621); jfr SKINN, sbst.1 2 e. (Lat.) Conniveo .. (sv.) Blinka eller smilja medh öghonen, see til halffs. Linc. R 5 b (1640). På the höga Berg sägs samma Sniö än hwjla / Som föll i Noæ Tjd; Then thetta lääs må smila. Spegel GW 72 (1685). (Cupido) hvässer mot en blodig sten / De för vårt hjerta tända pilar, / Dem i din (dvs. Chloes) hand han lemnar sen / Och med förrädiskt öga smilar. Kellgren (SVS) 1: 240 (1777). Den blida strand, / Där Greken varm och kär vid drufvesaften smilar. Ekeberg TalFred. 6 (1791). (Skogsrået) går där uppe i skogen och smilar och smiskar och förvänder ögonen på er, kolare. Lagerlöf Drottn. 104 (1899); jfr 2. När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött. Karlfeldt FlPom. 21 (1906). Helge såg på mig och smilade. Salje LivStränd. 15 (1967). — jfr GRIN-SMILA. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. smila åt ngn l. ngt.
α) i uttr. smila åt ngn, smila l. le (soligt) mot ngn. Man kan ursäkta, om en Figurantska under en procession smilar åt någon i Orchestern ..; men (osv.). Kellgren (SVS) 4: 217 (1781). Se hur öfverjordiskt skön jag (dvs. den döda flickan) smilar / Åt min söta Mor och Far i dag! Lindegren 1: 298 (1805). Klint (1906).
β) i uttr. smila åt ngt, le åt ngt. Lucidor (SVS) 221 (1672). Hur många (kungar) som sin klokhet hedrat, / Af slag som verldens rysning väckt, / Och smilat, Dionysiskt fräckt, / Åt brott som deras namn förnedrat! Leopold 2: 102 (1790, 1815).
b) med subj. betecknande öga l. ansikte: (små)le (på det speciella sätt l. med den speciella innebörd som ovan angetts); mysa l. le soligt; jfr d. Hur glänste icke .. (Askelöfs) ögon vid hvarje ny anrättning, hur smilade icke hans jovialiska och snillrika fysionomi åt de olika vinerna. Sturzen-Becker 1: 185 (1849, 1861). Greta hon har ögon, som smila och tigga, / illpariga, pigga / af skälmskhet och lust på konfekt. Fröding Stänk 88 (1896).
c) med obj. betecknande ansiktsuttryck l. leendets innebörd; äv. ss. anföringsverb. Det var en hemtrevlig känsla att åter svänga in framför .. (värdshuset) och se den bugande värden smila ett ekonomiskt välkommen på sin bastanta trappa. Holmström LändStränd. 2: 125 (1919). Å så långt avlägsen, smilade Bell. Hon makade på en vas med blommor som skymde Angelas ansikte för henne. Krusenstjerna Pahlen 4: 234 (1933). Joel smilade sitt alltid vanliga. Martinson Nässl. 201 (1935).
d) (†) i uttr. smila om ngt, med inställsamt leende tigga om ngt; anträffat bl. om ögon (jfr b). Hennes (dvs. en gammal koketts) ögon smila om vår gunst. Elgström Frunt. 61 (1809).
e) i utvidgad l. bildl. anv., om djur (särsk. katt); jfr 4. Bellman Gell. 105 (1793; om hund). Katten, som i soffan hvilar, / Bäst han med fromma ögon smilar / Och rör på svansen, fräser till och rifs. Franzén Skald. 6: 268 (1838).
f) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. motsv. b, e; jfr 2 b. Rätt som en Räf så kommer han (dvs. Cupido) an, then smijlande Skalcken / Sijn’ Räncker at bedrijfwa. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Hummel Flick. 26 (1797; om ögon). Lurendräjaren, .. detta vilddjur i menniskoskapnad, som går omkring, lik en smilande leopard. Järta 1: 25 (1799). Stundom tycker man sig (vid läsningen av ”Skildringar ur det inre af dagens historia”) se en smilande katt skjuta rygg. Geijer I. 8: 66 (1834). ”Jag vet väl,” yttrade han sig smilande, så att skarpa rynkor visade sig på begge sidor näsan, ”jag vet väl, att (osv.)”. Wetterbergh Sign. 169 (1843). Med ett smilande grin. Norlin JagtSkärgL 69 (1894). Krusenstjerna Pahlen 2: 166 (1930; om ansikte). — jfr SAKT-SMILANDE.
2) närmande sig, i sht förr äv. övergående i bet.: vara (servilt l. falskt) inställsam l. falskt vänlig; äv. oeg., om hund (jfr 1 e). Ser du nu, Bror .., huru han (dvs. en förment samhällsomstörtare) går nu så smått, så smått och lunkar och smilar, tils han fådt osz alla i fällan. Dalin Arg. 1: 290 (1733, 1754). Tala vill jag .. / .. för allt rätt och godt, / Ej mer för mängden, än för makten smila. Franzén Skald. 6: 241 (1838). Jag har få vänner, ty jag söker inga. De äro falska: smila i medgång, svika i motgång. VBenedictsson (1878) hos Lundegård Benedictsson 64. Redan efter en vecka hade (hunden) Laban avslöjat sig som en regelrätt smilfink i huset. Han smilade för Ebba i köket, och (osv.). Berg Lab. 100 (1933). Hans svek var upptäckt! Det var slut med hans smilande och ljugande och bedragande! Nu skulle han stå till svars! Moberg Invandr. 139 (1952). — jfr AV-, IN-SMILA. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) med obj. betecknande ansiktsuttryckets l. uppträdandets innehåll l. innebörd l. avsikt, särsk. dels: med sitt smilande hyckla (andakt), dels: med sitt smilande ge (bifall), dels: under täckmantel av falsk vänlighet l. dyl. lägga (försåt); förr äv. i uttr. smila ngt i ngns övertygelse, gm l. under smilande göra ngn övertygad om ngt. För en stund, och till dess att (Arvid) Horn hunnit smila sin renlärighet i de kungligas öfvertygelse, var Chronhjelm fac totum och Canzli-President. HSH 7: 282 (c. 1800). Lindfors (1824; med avs. på bifall). Ibland de goda andar vill jag vara, / Som endast känna glädjens gråt, / Der sveket spänner ingen snara, / Och lustan smilar ej försåt. Ingelman 114 (1838, 1843). De äro låge, vinningssnikne munkar, / Som smila andakt, krypa för Guds altar’. Ridderstad SDikt. 2: 172 (1848, 1858).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. dels om ansikte l. ansiktsuttryck o. d., dels (i överförd anv.) om ngt annat sakligt; jfr 1 f. (Gustaf Trolles) tal war nu (då han mottog sändebuden från Sten Sture d. y.) så mildt och smilande, som det tilförene warit groft och plumpt. Celsius G1 1: 43 (1746). Puken .. ökte nu (efter sitt misslyckade anslag mot Karl Knutsson) sit bittra wäsende med en smilande falskhet. Lagerbring 1Hist. 4: 151 (1783). Axel .. (fick) icke .. tillfälle att hviska sina smilande artigheter för henne. Mellin Nov. 1: 383 (1830, 1865). Smilande hycklareminer. Stjerne Sol 50 (1906). Om jag (dvs. nunnan) hade ansträngt mig och varit inställsam och smilande i rätta ögonblicken, så skulle jag ha haft hennes (dvs. priorinnans) ställning och suttit i hennes rum. Johnson DrömRosEld 68 (1949).
3) (†) om djur: inställsamt svänga l. vifta (med svansen); jfr 1 e, 2. Om man hänger (vändelrot) på en trå, så kan man med nöje se, huru katten kan gå kring den hela dagen, smila med swansen, taga höga skutt efter honom. Linné FörelDjurr. 26 (1748).
4) i bildl. anv. av 1 (jfr 1 e, 2) om ngt sakligt: liksom smila (i bet. 1) l. le (mot ngn l. ngt); i sht förr särsk. med ngt speciellare innebörd, dels om ngt fysiskt (t. ex. blomma l. dag): visa l. erbjuda sitt ljusa l. strålande l. på annat sätt intagande behag l. stråla l. glänsa behagligt l. muntert, dels om lycka: vara huld l. le (mot ngn). Som naturen, sade jag, förnyar sig, står skön i sin blomma, och smilar, och lofvar rika frugter; Så, O Leis, vare ock Din kärlek! Thorild (SVS) 10: 9 (1779). På blommande äng / Hur ljufligt att hvila! / Hur mjuk denna säng! / Hvad rosorna smila! CFDahlgren 1: 274 (1832). Ej verldens lycka syntes mot dig smila. Nybom SDikt. 2: 388 (1846, 1880). Hvita näckros, dig vi hylla (framför den gula näckrosen), / vi, som favoriter ha. / Solen smilade åt båda: / tack, små tärnor, det var bra! Gellerstedt Efters. 61 (1891); jfr 1 c.
2) till 1, 2: under smilande l. med sitt smilande åstadkomma (bedrägeri). JGHallman Vitt. 142 (c. 1756).
3) till 2, refl., i uttr. smila sig fram, ta sig fram (i livet) l. göra karriär gm att smila. Han är oförmögen att smila eller lura sig fram. Koch AntHav. 169 (1918). —
SMILA IN10 4. till 2; särsk. refl.: (gm att le inställsamt) ställa sig in (hos ngn). Sahlstedt (1773). Han .. ville inte ha henne, fastän hans fosterföräldrar nödvändigt ville det; ty hur det var, så hade det der flicktrollet smilat in sig både hos Majoren och Fröken. Wetterbergh Sign. 111 (1843). En och annan som försökt smila sig in hos överhetspersonerna har kyliga blickar mot sig. Salje NattBröd. 161 (1968). jfr insmila. —
SMILA MED10 4. särsk. (numera bl. mera tillf.) till 2, abs.: inställsamt l. opportunistiskt hålla med l. instämma. HSH 9: 117 (c. 1800). —
SMILA MOT10 4. särsk. (numera bl. tillf.) till 2, abs.: motsätta sig ngn l. ngt med ett smiligt o. beräknande uppträdande. HSH 9: 117 (c. 1800). —
SMILA TILL SIG10 4 0. till 2: gm smilande skaffa sig l. erhålla (ngt). På Svartskär ärnade man icke smila till sig handeln. Carlén Köpm. 1: 207 (1860).
(1, 2) -FINK ~fiŋ2k, m.//ig.; best. -en; pl. -ar. [med avs. på senare leden jfr ä. d. fincke, moraliskt usel person, t. fink, flickjägare, lustig fyr o. d.; etymologiskt identiskt med fågelnamnet fink] (ngt vard.) nedsättande: smilande person; i sht till 2, särsk.: falskt l. servilt (leende o.) inställsam person; lismare; ögontjänare; äv. oeg., om hund. Lieberath Knekt. 97 (1914). Va’ flinar du åt, din smilfink! Ljungquist LivStrid 68 (1922). Berg Lab. 100 (1933; om hund). Vi ser smilfinkar hugga hänsynslöst när de fått en ställning. Ruin SjunknH 10 (1956).
Avledn.: smilfinkeri, n. (ngt vard., mera tillf.) om smilfinks l. smilfinkars handlande l. uppträdande l. om handlande osv. som kännetecknar smilfink(ar), smileri, ögontjänande. Smilfinkeri och ögontjänst. Lieberath 15År 46 (1935). —
(1) -GROP. [jfr d. smilgrube] om liten rund fördjupning på kind (nära mungipa), som framträder l. framträder tydligare vid leende l. skratt, skrattgrop; äv. om liten rund fördjupning i hakan (som ger ett leende eller smilande utseende). Levertin 23: 117 (1890; i hakan). Siwertz Förtr. 293 (1945). särsk. mer l. mindre bildl. En smilgrop i Himalayas eljes så barska ansikte. Sörlin Ind. 58 (1927). Medan kölvattnets smilgropar virvlar bakom rodret. Jönsson ÄnSjung. 138 (1935, 1954).
Avledn.: smilgropig, adj. som har l. präglas av smilgrop(ar). Rogberg Hustru 26 (1928; om kinder). —
(2) -KYSS. (numera föga br.) falsk kyss, judaskyss; särsk. bildl. Lömskhetens Förening (dvs. kalmarunionen), Hvars smilkyss Calmar såg. Thorild (SVS) 1: 215 (1794). Möller (1807). —
(1) -RYNKA. [jfr d. smilerynke] (mindre br.) skrattrynka. Nilsson BombiNick 57 (1946). DN(B) 1960, nr 70, s. 28. —
(1) -ÖGD, p. adj. som har leende l. smilande ögon. Bellman (BellmS) 10: 25 (1786; om ängel). Högberg JesuBr. 2: 153 (1915).
SMILARE, m.// (ig). [jfr d. smiler] till 1, 2: person som smilar, smilande person; smilfink; i sht till 2, särsk.: lismare, ögontjänare, gunstsökare; jfr smiler. Fryxell Ber. 5: 67 (cit. fr. 1604). Den store Gustaf Adolfs dotter hade förblifvit Sveriges Drottning, om icke hennes utländske smilare styrkt hennes begifvenhet till utländska seder, resor och galenskaper. HSH 9: 102 (c. 1800). (Sv.) Smilare, (fr.) ricaneur, rieur. Weste (1807). Var icke för blöt emot Tillström, ty jag fruktar det är en smilare som endast vill narra flickan. Tegnér Brev 9: 188 (1840). Engström Blandn. 57 (1925). särsk. i oeg. anv. om katt (jfr smila 1 e). För smilare som jamma, / Akta dig. GFGyllenborg Vitt. 2: 214 (1795).
Avledn.: smilaraktig, adj. som har drag av l. uppträder på det sätt som utmärker smilare l. smilfink. Så smilaraktig och högdragen, klipsk och tålig, naturlig och konstig, inbilsk och ödmjuk, som .. (Richelieu) war, alt efter som omständigheterne fordrade, skulle man hafwa sagt, at (osv.). SvMerc. IV. 4: 38 (1759). —
SMILER, se d. o. —
SMILERI104, n. till 2: smiligt uppträdande, (servilt l. falskt) inställsamt (leende o.) uppträdande; fjäsk; äv. konkretare, om enskilt fall av smiligt uppträdande. Karl IX (1607) hos Wernstedt Wernstedt 54. Bidrag intet dertill, att ännu mera förderfva dem (dvs. de rika o. förnäma) och deras barn, hvarken igenom smilerier, eller på något annat sätt! Rademine Knigge 3: 6 (1804). Hövlighet utan krusiduller, älskvärdhet utan smileri, säkerhet utan pös och skryt prägla spanjoren i alla samhällsskikt. SvD(A) 1931, nr 104, s. 7. —
SMILIG, adj. till 1, 2: smilande; särsk.: som ler l. uppträder med servil l. falsk inställsamhet; lismande, krypande, svansviftande; äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som präglas av sådant leende l. uppträdande. En ungdom växte op (i Sparta), / Som gladlynt, rask och djerf / Ej smilig uppsyn tog, ej trälars låga värf. GFGyllenborg Vitt. 1: 133 (1756, 1795). Alt för smiligt, ödmjukt krus med rätta misstänkt är. Liljestråle Fid. 55 (1772). Ingen syndafläck, / .. Har mig beröfwat eder gunst och nåd; / Men just en brist på — det min rikdom är — / Ett smiligt öga. Hagberg Shaksp. 11: 13 (1851). I går var jag hoss Fröberg till middag, där var äfven Wallenberg; han var högst artig, smilig etc., men icke feck han många ord af mig. KAAlmgren (1860) i HH XXXVI. 3: 126. Hon (dvs. en servitris) värdigas nalkas mitt bord! Se bara, så smilig hon kan göra sig, när hon bara vill. En riktig kattunge! GHT 1897, nr 282 A, s. 4. En kypare / nödvändigt måste bli en smilig krypare. Bergman SagPrins. 33 (1923).
Avledn.: smilighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara smilig; smilig min l. uppsyn l. smiligt uppträdande. (T.) Die Glätte oder Gleisznerey, (sv.) lismeri, smilighet, släthet. Lind 1: 844 (1749). Smilighet .. (dvs.) Falskt leende el. vänlig min, smiligt utseende. Weste FörslSAOB (c. 1815). Smilighet .. (dvs.) lismeri. Auerbach (1913). SAOL (1973).
Spalt S 7561 band 28, 1979