| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMILER smi4ler, m.; best. -n; pl. -ar; äv. (numera föga br.) SMIL, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
(vard., numera mindre br.) person som (ständigt) smilar; i sht.: person som (ler inställsamt o. i sitt uppträdande) är (servilt l. falskt) inställsam, smilfink, smilare; lismare; ögontjänare. KyrkohÅ 1907, s. 244 (1725). (Gårdsfogden) var en smiler, som altid talte Herren til behag, girig, orättrådig, skref tu för sju i räkningarne. Sahlstedt SagTupp. 48 (1758). (Han) har intet warit en smiler och wäderhane, som för at winna menniskio gunst förhållit sanningen i lögnen och dragit kappan på begge axlar. Westbeck Lohman 66 (1759). We öfwer er och alla falska smilar! Hagberg Shaksp. 5: 365 (1848). Jag var kär i Theofile. / Kom en Köpman, en smil; / Tyckte varan var skön, / Bjöd på och gjorde sig grön. Kullberg Dikt. 291 (1850). Smiler .. (dvs.) En, som smilar; falsk och låg smickrare; lismare. Dalin (1854). (Sv.) Smiler. .. (t.) Lächler .. Gleisner. Klint (1906). SAOL (1973).
Spalt S 7566 band 28, 1979