| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMUTT smut4, sbst.2, r. l. m. (Bureus Suml. 24 (c. 1600) osv.) ((†) n. Strand Tidsfördr. 2: 48 (1759, 1763; i bet. 1), Nordforss (1805; i bet. 3)); best. en; pl. -ar (Weste FörslSAOB (c. 1815) osv.), förr möjl. äv. -er (se SMUTTER) (ss. n. =); äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SMUTTA smut3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Polhem ESkr. 3: 90 (c. 1710) osv.), förr möjl. äv. -er (se SMUTTER).
1) (†) om liten bit l. litet stycke l. kvantitet av ngt, smula (se SMULA, sbst. 1); jfr SMUTTA, v.2 1. The rijka govo them fattiga allenast en smutt, och togho så bästa håvorne. Bureus Suml. 24 (c. 1600). Vill man sänka en 4kantig glasflaska .. under vattn .. tom och väll tillskrufvat, så skall hon på något diup gå i smuttor sönder. Polhem ESkr. 3: 90 (c. 1710). Strand Tidsfördr. 2: 48 (1759, 1763).
2) (†) om liten fläck (se FLÄCK, sbst.1 1 b). En .. (ko) med hwijta smuttor. NVedboDomb. Höstt. 1706.
3) om handlingen att smutta (se SMUTTA, v.2 2); numera bl. konkretare, om enskild gång då ngn smuttar, l. konkret, om den lilla kvantitet dryck som drickes var gång ngn smuttar, liten klunk (äv. allmännare: slurk, skvätt). Nordforss (1805). Hur smakar ej en liten smutt ur kruset! Sehlstedt 5: 82 (c. 1870). Vår kund smuttar .. på sin toddy .. och ögnar mellan smuttarne i en tidning, vald på slump. GHT 1897, nr 240 B, s. 3. Agnes Widell satt och sneglade sniket på de vällustiga smuttar (av punsch) med vilka brodern kryddade nästan varje skedblad (av ärtsoppan). Widegren ABChokl. 116 (1937). Flera gånger ställde (löjtnant) Vallerius upp .. soldaterna och mutade dem med en smutt brännvin (för att få dem att marschera vidare). Widding Ryttmäst. 434 (1968). — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sup; särsk. om den sjätte l. den nionde av ett antal i följd tagna supar. Laurén Minn. 220 (1877; om den sjätte supen; från Finl.). Förbundet 1911, nr 4, s. 6 (om den nionde supen; från Värml.). jfr: De kanaljerne gingo ut at supa efter vanligheten på alla förmiddags smuttar, som finnas. Envallsson NSecten 4 (1782).
4) (vard.) övergående i anv. ss. interjektion: skål (se SKÅL, sbst.2 3 f). Fridegård KvinnTräd. 115 (1950). Carlsson Gäst. 192 (1967).
Spalt S 7644 band 28, 1979