| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÄCK smäk4, sbst.3, r. l. m. (f. Lind (1749)); best. -en; pl. -ar (Corylander LundDomk. 117 (i handl. fr. 1739) osv.) ((†) -er Schroderus Comenius 473 (1639)).
1) (†) om upp- o. nedfällbar trappa (i borg l. slott o. d.); äv. om (urspr. upp- o. nedfällbar) bro l. brygga l. spång (som leder över en vall- l. fästningsgrav in till borg l. slott o. d.); äv. bildl. Vestan ana nesth sønnan før norra smekken (i Västerås). OUÅ 1957, s. 13 (i handl. fr. 1527). (Anföraren för den danska styrkan i Västerås 1521) bleff egenomskutten iffrå the Swenskes skandz medh ett rörlodh rätt midt på smäcken ther han achtade sigh gå emellan Slottet och thet lägret i Clostret war, så att han föll .. nedh aff smäcken och i åen. Svart G1 31 (1561). (Sv.) Smäck. (T.) Brücklein. (Lat.) Ponticulus. Schroderus Dict. 82 (c. 1635). Dygdens wäg är en smaal spång, eller en Smäck, emellan twå Odygders o-ändelige Swalg eller afgrund en på huarder Sijdan. Columbus Ordesk. 43 (1678; uppl. 1963). Kärnans (i Helsingborg) enda ingång .. inleder till första våningen. Man måste fordom uppkommit på en fälltrappa eller såkallad smäck. Brunius SkK 405 (1850). — jfr SLOTTS-SMÄCK.
2) (†) klaff (av trä).
a) = KLAFF, sbst.1 4 a. Et par gånge iärn och en krook till den lilla smäcken in utj dissken. VDAkt. 1699, s. 895.
b) = KLAFF, sbst.1 4 c. På stora gången (i Lunds domkyrka) betalas i städja för hvar person, som sättia stol der smäckarne förr varit 3 (daler silvermynt). Corylander LundDomk. 117 (i handl. fr. 1739).
3) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bröststycke (se d. o. 3, 4) l. bröstlapp (se d. o. 1, 2), särsk. dels (om ä. förh.) = BRÖST-LAPP 2, dels om bröstlapp på förkläde; äv. dels: litet förkläde med bröstlapp, dels (i sht om ä. förh.): byxlucka (se d. o. 1). 1 grönruti Kiortel mäd tröjja och smäck til. Fatab. 1911, s. 81 (1759). Nordforss (1805; om byxlucka). Lagerlöf Holg. 1: 12 (1906; om bröstsmäck). Smäck .. (dvs.) bröstlapp, litet förkläde. IllSvOrdb. (1955). — jfr BRÖST-SMÄCK.
4) liten, avlång kvinnomössa (av krusflor o. d.) med en på pannan nedskjutande snibb; numera nästan bl. (om ä. förh.) i uttr. smäck och gravor, betecknande en vid hovsorg av kvinna buren sådan mössa med baktill nedhängande slöja l. dyl.; jfr SNIBB-MÖSSA. Dalin Vitt. 5: 313 (c. 1753). Mutter hör! / Skaffa Vin och Flickor / Båd’ med smäck och brickor; / Alt mig lika gör. Bellman (BellmS) 1: 206 (c. 1771, 1790). Riksens Råds Fruar .. äro (vid Lovisa Ulrikas lit de parade) klädde i wanlig sorgedrägt efter föräldrar, med tillökning af smäck och gravor, samt .. sorgkappa. PH 12: 429 (1782). Frun hvarje söndag, .. / sorgklädd i smäck och gravor, / till .. (äkta) männernas grifter gick. Scholander I. 1: 53 (c. 1865). På håret bär fru Gyllenstierna (på ett porträtt från 1726) en svagt synlig svart enkemössa, ”smäck”. Fredr1Tid 36 (1924). Vår nya drottning och prinsessan Sibylla i den dräkt som hovsorgen (med anledning av G. V:s död) föreskriver — långa, svarta klänningar med vita battistförkläden samt därtill ”smäck” och ”gravour”. SDS 1950, nr 295, s. 16.
5) [sannol. bildl. anv. av 3] (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) om dubbelhaka. (Några restaurangbesökare) ha hakor med smäck. Serner Ballad. 11 (1926). Amélie mörknade för den grova hänsyftningen på hennes goda hull och munnen hårdnade så att den lilla runda hakan slog en smäck. Nilsson Bokh. 186 (1937).
Spalt S 7772 band 28, 1979