Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNARVA, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. snarva, morra o. vilja bitas, hugga efter, snäsa, pladdra, skrävla; jfr nor. dial. snarva, morra o. vilja bitas, snappa efter, snatta; sannol. ljudhärmande bildning utgörande en utvidgning av roten i SNARRA. — Jfr SNARV, SNARVLA]
(†) morra (o. vilja bitas); äv.: (morra o.) nafsa l. bita (äv. med direkt obj.); äv. mer l. mindre bildl.; särsk. (om person): i ord (o. handling) bete sig vasst l. ovänligt (mot ngn), snäsa (av) o. d. (anträffat bl. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., liktydigt med: snäsig l. bitsk o. d.). (Djävulen) snarffuar och bijter om sigh. PErici Musæus 2: 49 b (1582). (Avunden) frätte sig sjelf, han snarfwade och bet det Fölget, som låg bredewid honom. Dalin Arg. 1: 143 (1733, 1754). (Jag) omgicks .. med någre, som woro ganska butte, twäre och snarfwande i sina ord och åthäfwor. Därs. 210. (Somliga av de människoliknande vilddjuren) skälla aldrig et ord förr, än de snarfwa den bästa Karl i benet och kasta honom omkull. Dens. Vitt. 3: 241 (1736). Få icke de ynkelige små fiäsen (dvs. narrarna) skälla och snarfwa? Deras tänder gå på en mogen och til stadga kommen Man icke diupt. Högström Anm. 36 (1741). Möller (1755).

 

Spalt S 8013 band 28, 1980

Webbansvarig