| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
1) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil l. i fackspr.) om (del av, i sht sträng i) musikinstrument: ge ifrån sig dova l. brummande (vibrerande) toner; ofta (o. numera vanl.) med negativ innebörd; låta (dovt l. brummande o.) oskönt l. omelodiskt l. skrällande, skorra (se SKORRA, v.1 1 a); om sträng o. d. äv. närmande sig l. övergående i bet.: vibrera l. darra; stundom äv. mer l. mindre bildl.; jfr SNÄRRA. Harpan hon är förstämbd; lyder inte; strängiarne snarra. Stiernhielm Herc. 513 (1658, 1668). Aldramest .. war Säkkepipan framme, / Och snarrade så iag haar somnat wid thet samma. Spegel GW 87 (1685). Fingrarna stelnade stå, samt strängen slaknar och snarrar. Frese VerldslD N 1 a (1715, 1726). Jag sjunger en visa till snarrande strängar / i eldljusets fladder och alvedens gny. Blomberg OronM 98 (1918). Jag spinner en tråd av det arv jag fått, en sturrig och snarrande sträng. Viksten SkogSjung. 15 (1933). Collinder SvOrdhjälp 167 (1968).
2) i utvidgad anv. av 1, i fråga om att avge l. frambringa om snarrning (i bet. 1) erinrande ljud; jfr 3, 4.
a) (†) om person(s röst), i fråga om att tala (resp. vid tal ljuda) på ett dovt l. strävt l. brummande l. skrälligt o. dyl. l. oskönt sätt (särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om röst, liktydigt med: dov l. sträv l. brummande l. skrällande); äv. pregnant: uttala r-ljudet på ett surrande l. oskönt sätt, skorra (se SKORRA, v.1 2); i sistnämnda anv. äv. i (mer l. mindre) tautologisk förb. med skorra. Han (kunde) intet vtthala R, vtan snarrade som en gammal Regal-Pipa, hwilken et stycke af Tungan förlorat hade. Weise 212 (1697); jfr 1. Utj staden (dvs. Bautzen) bodde ock Wendiske folk, som hade ett tungomål för sig sielfwa, ock kom mycket öfwerens med pålska språket, dock snarrade de wid elocutionen äfwen som judar. KKD 2: 39 (1706). De som intet lempa rett denna bookstafwen (dvs. r) til tänderna, uthan giöra det med tungan i gomen, de samma snarra och skorra. Hiärne Orth. 50 (1717). En annans härske röst så snarrad hees och twär / Liksom när strengen falsk och bågen osmord är. Düben Boileau Sat. 19 (1722).
b) (numera i sht i vissa trakter o. i vitter stil) om djur (i sht fågel), i fråga om att avge ett dovt l. strävt l. skrällande o. d. läte l. en följd l. följder av sådana läten; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. i utvidgad anv., om läte, liktydigt med: dov l. sträv l. skrällande o. d.); jfr SNÄRRA. Med skilda stämmor talar du (dvs. näktergalen) till skilda väsen .. lockande låter din flöjt .. och snarrande, skvattrande tvingar du med skrämsel. Rosenius SvFågl. 1: 1 (1913). (Rödbene-)Ungarna .. flyga upp med snarrande, halvt kacklande läten. Därs. 4: 249 (1933). — särsk.
α) (numera föga br.) om riphane: avge sitt knarrande karakteristiska läte, knarra l. grymta l. snarka. Om sommaren får man höra det .. snarrande lätet: arrrrr af (fjällrip-)Hannen då han flyger upp. Nilsson Fauna II. 2. 1: 118 (1828).
β) om beckasin: avge sitt klapprande karakteristiska läte. Beckasiner .. vingla bort sedan de utstött sitt snarrande läte. Rosenius Himmelstr. 120 (1903).
γ) om grönfläckig padda: avge sitt skrockande l. drillande karakteristiska läte. TurÅ 1900, s. 83 (i p. pr., om läte). Jag (vill) nämna, att grönpaddan .. är vanlig inom området (dvs. Stenshuvud) och vårtiden .. höres snarra från vattenpölar eller laguner. SvNat. 1928, s. 80.
3) [jfr motsv. anv. av t. schnarren; eg. specialanv. av 2] guldsm. o. konsthantv. om skärande redskap (i sht svarvstål): (under avgivande av brummande l. skorrande o. d. ljud) vibrera l. hoppa (o. därvid göra ojämnt skär). Denna konstruktion (dvs. att hyvel- l. filmaskinens mejsel står stilla, men arbetsstycket framflyttas) är i synnerhet passande, då långa ytor .. skola bearbetas, ty mejseln darrar eller snarrar .. då mindre. Almroth Karmarsch 320 (1839). Snarra .. säges om en hyfvels darrning eller ojämna rörelse. Westee (1842). SAOBArkSakkSvar (1976; om svarvstål).
4) [eg. specialanv. av 2] guldsm. o. konsthantv. om person: medelst ett vibrerande (brummande o. d. ljud avgivande) snarrjärn bearbeta (ett mer l. mindre slutet (djupt) metallkärl o. d.) från insidan (så att där en upphöjning i plåten åstadkommes); äv. abs.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om tekniken att utföra sådan bearbetning. Guldsmeden har snarrat några blomvaser, som sedan skall vidarebearbetas utifrån. Guldsmeden håller på att snarra. Efter snarrningen fylles kannan med smält beck och sedan detta stelnat, kan ciseleringen vidtaga. SvSilversm. 3: 253 (1945). Snarrning har förekommit sedan urminnes tider. SAOBArkSakkSvar (1978). — jfr UT-SNARRA.
SNARRA UPP10 4. snarrande driva upp (ngt i ett metallföremål). Lindgren HbGuldsm. 185 (1949; med avs. på metall). —
SNARRA UT10 4. snarrande driva ut l. utplåna (ngt i ett metallföremål). SAOBArkSakkSvar (1978; med avs. på bucklor). jfr utsnarra.
(4) -JÄRN. [jfr -iser] guldsm. o. konsthantv. (i st. f. knophammare l. puns) vid bearbetning (särsk. reliefdekoration) inifrån av ett (djupt) metallkärl o. d. med smal öppning använt redskap bestående av en till Z-form vinkelböjd stål- l. järnten, vars ena ända fästes i ett skruvstycke o. vars andra (uppåtböjda o. mjukt spetsade) ända (över vilken kärlet osv. hålls trätt) utgör redskapets verksamma del, fungerande på sådant sätt att den vid hammarslag mot tenen bringas att vibrera o. därvid studsa upp o. bearbeta det däröver trädda kärlets osv. insida (så att där en upphöjning av plåten åstadkommes). BoupptSthm 1667, s. 708 (efter guldsmed). —
(1) -VERK.
1) [jfr t. schnarrwerk] (numera bl. i skildring av ä. förh.) sammanfattande benämning på samtliga tungpipor (dvs. pipor fungerande gm att en metalltunga sätts i vibration) i en orgel, rörverk (se rör-verk, sbst.1 2). Wallerius InstrMus. 18 (1717).
Spalt S 8003 band 28, 1980