Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SOCIABEL sωs1ia4bel l. sos1-, äv. sω1s- l. så1s-, adj. -bla, -ble; -blare. adv. -T.
om person: som har lätt att umgås l. som gärna umgås med andra människor; sällskaplig, umgängsam, social (se d. o. 1); äv.: som har förmåga att relativt problemfritt delta i samhällslivet, social (se d. o. 1), socialt kapabel, samhällelig (se d. o. II 2); äv. om ngt sakligt: som kännetecknas av sällskaplighet. Swedberg Schibb. 298 (1716). Både kunnige, vettgirige och sociable män .. voro .. (engelsmännen Clarke o. Cripps) hos oss (i Åbo) mycket väl antagne. Porthan BrSamt. 241 (1800). Hvad är krogen? .. Det är sällskapsrummet, der man ger sin sociabla instinkt sitt rättmätiga offer. Strindberg Utop. 85 (1885). Tänk om man (i ett samhälle med en öppnare attityd) får fram en ny mentalitet, inte bara passivt och lydigt social utan socialt kapabel: Den sociabla människan? DN 1968, nr 275, s. 5. jfr: (Dr Rothman) sade att han vill bewijsa att Doctor Hierne har liuget, dherföre sades honom att han skal hålla inne med slijke ordh och icke vara insociabel. CollMedP 7/9 1683, s. 43.
Ssgr (mera tillf.): sociabilitets-drift. i fråga om djur: drift (se d. o. 11 a) att leva i samhällen. Rein Psyk. 2: 80 (1891).
Spalt S 8467 band 28, 1981