Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SOFISTIKATION sofis1tikaʃω4n, äv. sω-, äv. -atʃ-, l. 10104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. soph-, -ica-)
Etymologi
[jfr t. sophistikation, eng., ffr. o. fr. sophistication; av mlat. sophisticatio (gen. -ōnis), till sophisticare, förfalska, bedraga (se SOFISTIKERA)]
1) (numera knappast br.) motsv. SOFIST 1 o. 2: argumenterande l. resonerande på det för sofister l. fritänkare l. villolärare kännetecknande sättet; äv. konkretare, om enskilt fall av sådant argumenterande l. resonerande (särsk. om villfarelse som grundar sig på felslut); jfr SOFISM, sbst.1 1, SOFISTERI. UUKonsP 2: 255 (1639). Af en Swärmare .. kunde man wänta .. Sofistikationer. AJourn. 1815, nr 271, s. 3. Sofistikation, (dvs.) på felslut beroende villfarelse. Ekbohrn (1904).
2) [efter motsv. anv. i eng.] om egenskapen l. förhållandet att vara sofistikerad. Den ”bisarra” diktningen sammanhänger med sofistikation och excentricitet. AB 1963, nr 230, s. 3. SvD 1970, nr 205, s. 7.

 

Spalt S 8577 band 28, 1981

Webbansvarig