| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SONA sω3na2, v. -ade, äv. (numera bl. i vitter stil) -te, -t, -t (imper. sona Leopold 1: 163 (1802, 1814: Försona) osv. sön Palmchron SundhSp. 161 (1642: tigh försön; rimmande med bön). — ipf. -ade 2Kor. 5: 19 (NT 1526: försonadhe), TbLödöse 282 (1592) osv.; -te TbLödöse 44 (1587: försonte), Messenius Christm. 212 (c. 1630), Östergren (1943). — sup. -at 2Kor. 5: 18 (NT 1526: försonat), Lagförsl. 57 (1609) osv.; -t VRP 1630, s. 371, Östergren (1943). — p. pf. -ad G1R 13: 115 (1540: försonett), VDP 1619, s. 533 (: sonat) osv.; -t UrkFinlÖ I. 2: 198 (1597: försåånt), SAOL (1923)). vbalsbst. -AN (†, G1R 3: 17 (1526; i bet. 2)), -ANDE, -ELSE (i avledn. FÖRSONELSE), -ING (utom i det till FÖRSONA bildade vbalsbst. FÖRSONING numera bl. i vitter l. högre stil); -ARE (se avledn.), -ARINNA (i avledn. FÖRSONARINNA), -ERSKA (i avledn. FÖRSONERSKA)
— jfr FÖRSONA.
1) gottgöra l. göra bot för l. gälda (o. utplåna) (ngt, i sht brott l. förseelse l. synd o. d.); äv.: plikta för (ngt); stundom närmande sig l. övergående i bet.: förlika l. ursäkta (ngt) o. d.; stundom abs.: göra bot l. ersätta skada l. betala böter l. plikta; jfr 4. (Han) war i rettha .. wm ett mandslag, som .. bleff affsagt och benådett, att hand mothe komma till zoning och bötter. HSH 29: 123 (1542); möjl. till 2. Sonadhe enn Stochollmz borgiare, vidh nampn Fredderich, vidh Ellffzborgh för weslijnngh (dvs. växling, varvid mynt av lägre värde lämnats i utbyte) och vthgaff 10 d(ale)r. TbLödöse 282 (1592). Een gift man, huilkens sak sonat var m(edh) böter. VDAkt. 1619, s. 533. Att i arrestens enslighet .. sona sitt brott. Falk Krigarl. 55 (1892). ”Det är för att sona sina synder, som .. (kronprins Rudolf av Österrike) anträtt vallfärden till Jerusalem”, sade munken. Lagergren Minn. 5: 218 (1926). Efter avtal fäderna emellan sonades (när en student hade dödat en kamrat) denna ”bedrövliga och sorgefulla handel” med gammaldags mansbot. Ahnlund AOxenstierna 375 (1940). (Att vår lille son dog är) väl Bettys fel som .. lämnade pojken (för att spionera på mig). .. Lydias och mitt fel .. som gick bakom ryggen på Betty. .. Någon av oss får sona, sa Arnold. Husáhr Jeriko 67 (1958). — jfr AV-SONA. — särsk.
a) (förr) utan obj. betecknande det som gottgörelsen osv. gäller, i uttr. sona sig till ämbetet, om gesäll som varit i tjänst hos icke skråbunden mästare: gm gottgörelse (i form av böter o. d.) skaffa sig l. komma i besittning av ämbetet. Spegel 462 (1712). Ambrosiani SvSkråämb. 5 (1920).
b) (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om ngt sakligt: innebära l. medföra försoning l. gottgörelse för (ngt); stundom närmande sig bet.: ursäkta l. försvara o. d.; jfr FÖRSONA 2 c. Allt tiden sonar, medan sjelf han grånar med. Palmblad Aisch. 200 (1842). Tempelbrukens mystik lockade (under Neros kejsartid) mer än någonsin, sedan qvinnorna funnit det ljufvare att synda, då heliga känslorus kunde sona oheliga. Rydberg RomD 58 (1877). (Karl I:s) beslutsamma hållning under de sista dagarna sonade hans skuld och räddade i England framtiden åt kungadömet. Almquist VärldH 5: 357 (1933).
2) (numera bl. i vitter l. högre stil) försona (se d. o. 5), förlika (se d. o. 6); särsk. dels ss. vbalsbst. på -ing, dels ss. refl. l. i pass. närmande sig l. övergående i deponentiell anv. G1R 3: 17 (1526). Ath jngen aff .. (vissa förtroendemän) går tiil, och gör någenn hemeliig eller ensliig förligning, eller szoningh, mett szine landboor. Därs. 11: 243 (1537). Bryter han (som står under konungens beskydd) .. mothe Laghom, böte .. och hafwi förwerkat Konungz fridh .., än till thes han sigh medh Konunge sonat hafwer. Lagförsl. 57 (1609). (Att döden) den Milde Kung ey skoonte: / Det war (därför), att Du dig ey med din Gud, Sweea, Soonte! Dahlstierna (SVS) 71 (1698). Här vill jag slumra på min sköld och drömma / hur menskor sonas, och hur Gudar glömma. Tegnér (WB) 5: 149 (1821). Du (dvs. skönheten) har för mig varit den, som ensam med livet mig sonat. Lindqvist FinLyr. 2: 79 (1932). — särsk. (†) ss. vbalsbst. på -ing, övergående i bet.: avtal l. överenskommelse o. d. Och synes oss förthenskuldh besth vare, att man gör inghen stadga eller soningh medt them udi så måtte, för än (osv.). G1R 24: 213 (1554).
3) blidka (ngn) l. giva (ngn) gottgörelse l. upprättelse o. d.
a) blidka (ngn), stämma (ngn) försonligare l. mildare; äv. i utvidgad anv., med avs. på raseri o. d.: stilla; numera nästan bl. (i vitter l. högre stil) ss. vbalsbst. -ing (oftast ss. förled i ssgr) med inslag av bet. 1 l. 2 l. 4 (l. två l. samtliga av dessa bet.). Schultze Ordb. 4706 (c. 1755). De höga Gudar sonar man med blot. Tegnér (WB) 5: 146 (1821). Om tyrannens raseri kan sonas, / När mig han dödat .., / Då intet qval mitt hjertas jubel stör. Bäckström Frey 69 (1876). Han sin kärlek tryggar vid, / som lyser sorgens labyrinter, / som tinar hårda hjärtans vinter / och bringar soning, bringar frid. Fredin Dikt. 125 (1889).
b) (†) ge (ngn förorättad) upprättelse l. gottgörelse. Ling Agne 100 (1812). Kyrkoherden .. föreställde honom förgäfves, att när man gjort illa, så måste man godtgöra detta så som Gud befaller, och inte så som man sjelf behagar, ty dermed sonar man hvarken Gud eller den person man förorättat. Knorring Torp. 1: 29 (1843). Kanske har de bleka skuggorna / Af kungabröderna jag sonat redan / Då jag den enes dotter gaf min son, / Och tog den andres enka sjelf till äkta. Hedberg Bröll. 86 (1865).
4) [delvis eg. specialanv. av 1] (i sht i vitter l. högre stil) med obj. betecknande synd l. skuld (i religiös mening) o. d., dels om människa: uppnå försoning för, dels om Kristus (gm sin offerdöd): utverka försoning l. förlåtelse för; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt: bortta l. befria från (syndaskuld); jfr FÖRSONA 8 b β, RENA, v.1 I 12 c. Medh sin dödh sonte (Kristus) theras (dvs. människornas) brist. Messenius Christm. 212 (c. 1630). Ganges, som verldens skuld sonar, .. / Må (osv.). Bergstedt Öfv. 33 (1845). Den smärtans krona, / du (dvs. Kristus) bar att mina synder sona. Arbman Ton. 60 (1920). Hon var övertygad om att ännu voro inte hennes synder sonade. Larsson i By StugFolk 143 (1930); jfr 1. (Menstruationer) ge (hos primitiva folk) upphov till omständliga reningar och soningar, som spela en stor roll även i högre religioner. Nilsson PrimKult. 102 (1923). (Jesus) kom för att sona, vad vi brutit. Giertz Kyrkofr. 35 (1939).
SONA ÖVER. (†) sona o. glömma l. släta över (ngt). At slå en annan wid öra ett slag eller tv med hand, eller bära werjo på honom (dvs. anfalla honom med vapen), thet kan sonas öfwer. Swedberg Schibb. f 4 b (1716).
B (numera föga br.): SONE-OFFER, se A.
C: (1—4) SONINGS-BOT. särsk. rel.-vet. bot som erlägges för åstadkommande av försoning för synder o. blidkande av gudomlighet. Om du (o Zeus) honom (dvs. Orestes) beskärmar, / Dubbel, trefald soningsbot gerna han dig skall gifva. Palmblad Aisch. 170 (1842). —
(4) -DAG. (numera föga br.) viss dag då man gör bot o. bättring (för att få förlåtelse för sina synder); jfr försonings-dag. Swedberg SabbRo 1499 (1688, 1712). —
(2) -FULL. (numera bl. i vitter stil) full av försoning (se d. o. 3). Stilla, saliga, / soningsfulla / stämmor (från barndomsåren), fåfängt kallen I. Heidenstam Dikt. 156 (1891, 1895). —
(1—4) -GÅVA. (numera bl. i vitter l. högre stil) gåva som ngn ger för att sona brott l. dyl. l. för att uppnå förlikning l. för att blidka ngn gudomlighet. Gör han inte snar bot och skickar rikliga soningsgåfvor, blir det nödvändigt att skilja hans hufvud från halsen. Heidenstam Folkung. 1: 180 (1905). —
(1—4) -GÄRD. (i vitter l. högre stil) gärd som ngn gör för att sona ett brott l. dyl. l. för att få förlikning l. för att blidka ngn gudomlighet; äv. bildl. Mjölk får ej komma i elden. Sker detta så skola 9 saltkorn läggas i elden såsom soningsgärd. FoF 1943, s. 55 (c. 1868). Jag tillbringar nästan varje dag någon minut i geografien och på kartan .. och det är kanske en soningsgärd åt ett ämne, som skolpojken vände ryggen i likgiltighet. Fogelqvist ResRot 89 (1926). —
(1—4) -MEDEL. [jfr t. sühnungsmittel] särsk. rel.-vet. till 4, = försoningsmedel. SvTeolKv. 1930, s. 122. —
(1, 3 a, 4) -OFFER. [jfr t. sühnungsopfer] rel.-vet. försoningsoffer (se d. o. 1). Bureus NordlL 30 (1644). Horatius skildrar i sitt brev till Augustus .., hur man vid skördefesten offrar ett svin som soningsoffer åt jorden. Rig 1949, s. 40. —
SONSAM, adj. [sannol. bildat under påverkan från skonsam] (föga br.) till 2, 3 a: som är försonande l. blidkande l. fördragsam l. mild o. d.; särsk. ss. adv. Allt hvad armt jag burit, aning eller minne, / talar mildt och sonsamt med .. (det förgångnas) stämmors sus. Johnsson DjupSång. 56 (1911). Brage tog sin harpa fram och sonsamt gjorde slut / på ordbataljen med sitt spel. Fredenholm Dikt. 10 (1918). Östergren (1943; angivet ss. sälls.).
Spalt S 8861 band 29, 1982