| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SONOR sonå4r, adj. -are. adv. -T.
som ljuder klart o. starkt samt fylligt l. på ett musikaliskt välljudande sätt, klart ljudande l. hörbar l. klingande l. klangfull l. klangrik l. klangstark; särsk. dels om stämma l. röst, dels om språkljud. Kellgren (SVS) 5: 333 (1790; om uttal). Ifrån salen hördes kandidatens sonora röst. Bremer Hem. 1: 152 (1839). (Olga Björkegrens stämma) är en mezzo-sopran eller kanske snarare en altstämma med den mest sonora och böjliga klang. Hedberg SvSkådesp. 235 (1884). Grupper av män sutto rökande sina pipor på Nilbanken … Då jag gick förbi .., förde (de) handen till jorden, lade den sedan .. på panna och hjärta med den sonora, smekande aftonhälsningen: ”Leiltak sa‘îdeh!” Lagergren Minn. 9: 40 (1888, 1930). Ett ljud är .. mer eller mindre sonort (hörbart) alltefter hörselorganernas större eller mindre känslighet för detsamma, jämfördt med andra ljud af samma fysikaliska intensitet. Noreen VS 1: 344 (1905). BonnierLM 1954, s. 215. — särsk. i utvidgad anv., dels om versbyggnad: som ger l. medför en välljudande l. klangfull verkan l. effekt, dels om person: som skriver välljudande l. klangfullt. Phosph. 1811, s. 181 (om versbyggnad). Böök ResSv. 10 (1924; om diktare).
SONORITET, r. l. f. [jfr eng. sonority, fr. sonorité] om egenskapen l. förhållandet att vara sonor, klangfullhet; särsk. språkv.: hörbarhets- (grad). Tholander Ordl. (1872). Den nykomna tog af sig ytterplaggen och .. (presenterade sig). Hennes röst var lugn och frisk och förde med sig något af den yttre luftens sonoritet. Hallström Sparfv. 105 (1903). Sonoritet eller hörbarhetsgrad (hos ljud). Noreen VS 1: 344 (1905). Av de olika egenskaper, som urskiljas hos ljuden och särskilt hos tonerna, få vi i fonetiken anledning att syssla med .. (bl. a.) sonoritet eller grad av hörbarhet, klangfullhet. Danell SvLjudl. 2 (1911). BonnierLex. (1966).
Spalt S 8875 band 29, 1982