Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SORK sor4k, sbst.3, n. (PalmskSaml. nr 287, s. 1162 (1676) osv.) l. r. l. m. (Rinman 2: 759 (1789: kolsorken, sg. best.) osv.); best. -et resp. -en.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) orenlighet, smuts; sörja. Schultze Ordb. 4023 (c. 1755). jfr SNÖ-SORK.
2) (i fackspr.) koll.: småkol l. kolsmulor; jfr SLARK 2. PalmskSaml. nr 287, s. 1162 (1676). Sork kan ej allenast nyttjas i smidjor, utan ock wid järnmalms rostande, då det hwarftals utbredes emellan malmen uti rostgropen. Wallner Kol. 26 (1746). Sura kol, som .. äro tyngre att köra (än torra) samt vid inträffande köld frysa delvis sönder till sork och stybb. Svedelius Koln. 85 (1872). Gropen fylldes (vid rostning av malm i rostgrop) varvtals med malm och mindre kol s. k. sork och rå björkved. VästmFmÅ 10: 24 (1920). jfr KOL-, STENKOLS-SORK.
-ROSTUGN~02 l. ~20. (förr) rostugn (se rost-ugn, sbst.2 2) i vilken sork används ss. bränsle. JernkA 1868, s. 175.
Spalt S 8943 band 29, 1982