| Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPINKIG spiŋ3kig2, adj.2 -are. adv. -T; förr äv. SPINKOT, adj.
1) om person l. djur: som har smala (se SMAL, adj. 3) lemmar l. smal l. klen (kropps)byggnad, (ynkligt) smal l. ”tunn” l. klent byggd o. d., spenslig l. skranglig l. tanig o. d.; äv. om kroppsdel l. kroppsbyggnad o. d. (jfr 2); jfr SPINKEL, SPINKEN. En tanig flickunge med spinkiga armar och ben. Schroderus Comenius 278 (1639; om personer). Nicander VirgEcl. 28 (1752; om syrsor). Jag har en spinkig växt. Strand NeliSuec. 113 (1762). De denna afdelning tillhörande hästarne äro .. hvarken småväxta eller spinkiga. Wrangel HbHästv. 1172 (1886). Magra kapellaner och spinkiga adjunkter. Quennerstedt Smål. 85 (1891). Rönnholm EkonGeogr. 21 (1907; om kroppsbyggnad hos ko). Kroppen var mager och spinkig. Lagerkvist Bar. 9 (1950).
2) om ngt sakligt (jfr 1): som kännetecknas av smala (se SMAL, adj. 3) l. klena dimensioner l. som består av klena l. smäckra delar, smal l. klent byggd l. smäcker l. skranglig o. d. Ett bord med spinkiga ben. De första spinkiga flygplanen. The späda Drufwor stå wäl spinkotte och ranke, / Men (osv.). Spegel GW 122 (1685). Mycken skugga gör gräset spinkot och osmakeligt. Fischerström 1: 523 (1779). Öfver tak och minaret sken månen, / tunn och spinkig som en afklippt nagelspets. Heidenstam Vallf. 85 (1888). (Man undrar) om .. (trädgårdssångaren) spelar på den spinkigaste af alla gigor, eller (osv.). Gellerstedt Glänt. 85 (1909). (Huset) är en koloss av rött tegel. Det har två spinkiga torn. Frölich Lewis Babb. 256 (1923). Thulin Boo ViKöksv. 21 (1931; om handstil). Gustaf-Janson ÖvOnd. 27 (1957; om skrivbord).
3) i överförd l. bildl. anv. av 1 o. 2; förr äv. om land: mager (se MAGER, adj. 3 a α); jfr 4. Ey under dä’ Landet är hagert ok Spinckot, / Emädan däd alti’ har warit så kinckot. Columbus Ordesk. 27 (1678; uppl. 1963). Det nervösa och spinkiga i vår tid ha få träffat som Degas. Laurin Konsth. 435 (1900). Regeringen, vars politiskt spinkige ecklesiastikminister .. inte är rätte mannen att (osv.). Upsala(A) 1925, nr 113, s. 2. Ruin SjunknH 207 (1956). — särsk. om röst l. klockas slag o. d.: som har liten sonoritet, svag l. spröd o. d. GHT 1897, nr 51 A, s. 3 (om sångerskas stämma). Klockan i ”Vita havet” skulle gå som förr. För varje timme skulle hon slå sina spinkiga, pinglande slag. Martinson Nässl. 163 (1935). Redan vid läsningen (av Strindbergs ”Gustaf Vasa”) hör man Gustav Vasas djupa malmstämma, Eriks spinkiga falsett, och (osv.). Lamm i 3SAH LIII. 2: 102 (1942).
4) ss. adv.; äv. bildl., motsv. 3. Behöfva vi påpeka .. det spinkigt tvinande i den fjerde (versraden)? Framtiden 1877, s. 18. Poppius o. Jansson Journ. 95 (1959).
Spalt S 9704 band 29, 1984