Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRYD, adj.
Etymologi
[sannol. av (ett dock icke säkert anträffat) sv. dial. (Skåne) spry, skygg l. ostadig (om häst), sannol. ombildning av sprygg (i skånsk dial. äv. spryj, delvis dubbeltydigt), med anslutning till spry(d), spröd, skör, sannol. (liksom d. spry(d) vid sidan av sprød, spröd) på dialektal ljudutveckling beroende sidoform till SPRÖD]
(†) om häst: alltför benägen att reagera (för ryttarens hand l. ben), överkänslig. Ehrengranat HästRör. 25 (1818). Svaga hästar, hvilkas galopp är osammanhängande, och flyktiga, spryda samt viga hästar, som icke äro och svårligen kunna blifva häsriktade, vitsorda ofta denna ombytlighet i galopp, som är besvärlig för ryttarn. Dens. Ridsk. I. 1: 62 (1836).
Avledn. (†): SPRYDA, v., anträffat bl. i pr. sg. -er (KrigVAH 1828, s. 14 (: spryder til)) o. i p. pr. (Ehrengranat). om häst: reagera överkänsligt o. d.; anträffat dels i p. pr., i överförd anv., om hästs rörelse, dels i särsk. förb. Derest hästens rörelser, särdeles de sprydande, ej först motas af handens tag (osv.). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 75 (1836).
Särsk. förb.: spryda till. (†) om häst: skjuta fart ett par steg utan att ryttaren avsett det. KrigVAH 1828, s. 14. —
SPRYDHET, r. l. f. om hästs egenskap att vara alltför benägen att reagera för ryttarens hand l. ben. KrigVAH 1830, s. 193. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 75 (1836).

 

Spalt S 10192 band 29, 1985

Webbansvarig