| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRÅKA språ3ka2, v.1 -ade (Swedberg Lefw. 93 (1729: språkades, pass.) osv.) ((†) imper. sg. språk Schultze Ordb. 4806 (c. 1755); ipf. -te Thomander 3: 198 (1826: språkte an)), äv. SPRÅKAS -kas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (numera föga br., Schultze Ordb. 4811 (c. 1755), Hagliden Stickspår 41 (1970)); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.
I. (i sht ngt vard.) intr., motsv. SPRÅK 1, 2: tala, använda talet ss. meddelelsemedel; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. i fråga om förtroligt l. opretentiöst samtal: prata, samspråka, samtala; äv. refl. (se f). Språka med (äv. till l. vid) ngn. Forzius Fosz 294 (1621). Han (dvs. den skeppsbrutne) skådar honom (dvs. sin räddare) an, betraktar honom wäl: / Som menn’ska ser han ut; men hwarför’ han ej språkat, / Kan denna ej förstå. Nordenflycht QT 1748—50, s. 105. Och man språkade vid glaset, / Talte fritt om hvarjehanda. Runeberg 2: 106 (1848). Jolin Barnhusb. 79 (1849: vid). Han språkade med den äldre (damen) om hvarjehanda. Cederschiöld Riehl 2: 78 (1878). Hör du nå — dom språkar till varann — Hedensjös språkar till varann! Höijer Stjärnkl. 8 (1943). Du går och drömmer, Martin. Du språkar för dig själv! Dens. Solv. 13 (1954). Gyllensten Grott. 187 (1973). — jfr AN-, BORT-, FÖR-, FÖRE-, SAM-, SAMMAN-, SMÅ-SPRÅKA o. BESPRÅKA (se d. o. II) samt SAM-SPRÅKAD ävensom FRI-SPRÅKANDE. — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i p. pr. i adjektivisk anv.: språksam, pratsam. Elfgren är en språkandes karl. UpplFmCirk. 1936, maj s. 3. jfr LandsmFrågel. 35: 9 (1931).
b) i fråga om tomt l. meningslöst l. dumt tal (jfr PRATA, v. a γ). Någon smickrande Orator eller i wädret språkande Poëet. Lundberg Paulson Erasmus 4 (1728).
d) (†) tala, vara talesman l. föra talan (för ngn). För bönderna (i ståndsriksdagen svarade) den gamle röskiäggote wäszgöten som ähr wan att språka för dom. Ekeblad Bref 1: 177 (1652; rättat efter hskr.).
e) (†) i fråga om att tala i mera högtidlig form: hålla tal. Dybeck Runa 1842—43, 2: 63 (i handl. fr. 1685).
f) refl.; dels med refl. obj. o. objektiv predikatsfyllnad betecknande resultat, dels i uttr. språka sig i lag med ngn, prata med ngn o. på så sätt bli förtrolig med honom. Högberg Vred. 3: 38 (1906: då en har språkat sig sams med herren). Därs. (: i lag). Språka sig trött. Klint (1906).
g) oeg. l. bildl.; särsk. i fråga om att meddela sig gm skrift. Ehuru wi språke med dig, Läsare, så finne wi, at det första Arket är det alldraswåraste at skrifwa. Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Värdigt du (dvs. Spegel) på svenska språkar. Nordenflycht (SVS) 3: 110 (1756). Ur lundens susning språkade Dryaden. Geijer I. 5: 6 (1810). De vänliga brefven, / De hitta hit, de språka med mig, under natten vid härden. Wulff Petrarcab. 205 (1905).
II. tr., med obj. betecknande (innehållet i) vad som säges: prata (det l. det; se PRATA, v. a); särsk. dels motsv. I b, dels liktydigt med: säga l. yttra l. berätta (ngt). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 73 (i handl. fr. 1740). (Sv.) Hvad språkar du? (Lat.) Quid tu dicis? Schultze Ordb. 4806 (c. 1755). Bacchus han språka / Hur han skull åka / Uti en vagn med Pan och Sylvan. Bellman (BellmS) 2: 31 (c. 1765, 1791). Sitta och språka förtroliga ord. Runeberg (SVS) 3: 75 (1832). Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar. Snoilsky 4: 74 (1887). Jag vet, att jag .. språkar en massa smörja, när jag fått litet i näbbet. Skarstedt Vagab. 124 (1914). — särsk.
a) (†) med obj. i best.: berätta, tala om, redogöra för; äv. i uttr. språka mångahanda, språka om mångahanda. Schück VittA 8: 294 (i handl. fr. 1831: mångahanda). Annerstedt sade omigen, att jag kunde, när jag ville, gå till honom och språka historien. EFries (1880) hos Cederschiöld Banbr. 73.
b) (numera föga br.) med avs. på språk (se d. o. 4): tala. Wi kännom än wårt mål (dvs. svenska) mäst kring Europa Språkat. Hiärne Endr. B 2 b (1740).
c) (†) ss. anföringsverb: säga l. yttra (ngt). Forsius Fosz 294 (1621). Broman Glys. 3: 586 (c. 1740).
d) bildl.; särsk.: gm sitt ”tal” framkalla (ngt). Med all min skarpa syn, så skal jag ändå aldrig uptäcka, hwad de älskandes ögon språka med hwar andra uti min närwaro. Kling Spect. D 4 b (1735). (Det nya året) språkar nöjen tyst ur lunden, som han löfvar. EGGeijer (c. 1846) hos Marcus GeijerL 382.
III. dep.: språka (se I), samspråka, samtala, prata; särsk. reciprokt: språka osv. med varandra, samspråka, samtala; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. i a. Lind (1749). Hvarföre får jag ej .. med den vackra grann-frun språkas om modernas förfinade lagar. HforsMorgBl. 1833, nr 95, s. 2. Var ej så tvär; kom med och låt oss språkas. Dahlgren Moreto 19 (1873). Och nu ha vi språkats förtroligt, / och nu gå vi var till sitt. Östergren (1944). — jfr SAM-SPRÅKAS. — särsk.
a) i (det äv. med huvudtrycket på vid uttalade) uttr. språkas vid, med pluralt subj.: samtala, samspråka, pratas vid; jfr b. Polhem Brev 190 (1733). De helga Skalders ädla skuggor vandra / Och språkas vid om mödans flydda år. Atterbom SDikt. 2: 160 (1814). En dag stodo Linder och jag i ett gathörn och språkades vid. Skarstedt Vagabond. 391 (1914). Vi stannade och språkades vid ett slag. Siwertz Fribilj. 248 (1943).
b) (†) i (det möjl. äv. med huvudtrycket på åt uttalade) uttr. språkas åt, språkas vid (se a). CAEhrensvärd Brev 2: 361 (c. 1800).
c) (numera föga br.) med obj. betecknande vad som säges l. ämnet varom man samtalar. Swedberg Lefw. 93 (1729).
d) oeg. l. bildl., om djur l. om sakliga företeelser (äv. i fiktiv framställning); äv. motsv. a. Hur halfhögt löfven språkas / Bland dessa gröna berg! Atterbom LÖ 2: 2 (1827). Trastarne med säkerhet / Redan derom (dvs. om diktarens kärlek) språkas. Bäckström Sång. 2 (1876). Så kommo dalklockan och bokhyllan överens om att vara goda vänner och språkas vid en smula. Stenhammar Sag. 64 (1927).
SPRÅKA BORT10 4. med avs. på tid: prata bort (se prata bort 5). Afzelius Minn. 98 (c. 1870). Lotta var van, att Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa kvällarna. Lagerlöf Bannlyst 188 (1918). jfr bortspråka. —
SPRÅKA EFTER. (†) om papegoja: säga efter l. upprepa (ngt som ngn sagt). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 2 (i handl. fr. 1738). —
SPRÅKA IFRÅN10 04. (numera bl. tillf.) prata ifrån (ngn ngt; se prata ifrån 1); äv. refl., i uttr. språka ifrån sig ngt, språka l. tala färdigt om ngt. Philip II .. wille .. gerna språka Käjsaredömet ifrån Ferdinand. Weise 2: 164 (1771). Schinkel och jag ha språkat ifrån oss allt hvad vi ha att säga. Bergman VSmSkr. 236 (1851). —
SPRÅKA PÅ10 4.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) om ung man som friar till flicka: (på kvällen l. natten) knacka på för att få ligga hos henne (o. språka). Väring Frost. 289 (1926). Lillpigan .. lovte sig, att nästa gång Kall Pers’ Nils kom till kammarhålet hennes för att språka på, så skulle han då bli nekad. Dens. Vint. 137 (1927). —
SPRÅKA UT10 4. (numera bl. mera tillf.)
-TAG. i uttr. (vara l. komma o. d.) i språktagen, (vara l. börja bli osv.) upplagd för att prata, (vara osv.) i prattagen. Forsslund LuftLock. 208 (1933). Komma, vara i språktagen. IllSvOrdb. (1955).
SPRÅKARE, m.//(ig.). person som talar l. språkar, särsk. dels om språksam person, dels om person som gärna vill medla, medlare; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn före-språkare. Imedlertid roar en stor språkare ett helt sällskap, besynnerligen när han talar wäl. Mont-Louis FrSpr. 195 (1739; fr. orig.: parleur). Argus, hvilken .. ofta använder Svedenborgs korrespondenslära på politiken, har trott sig igenfinna, uti dessa Svenska språkare (dvs. några kompromissvänliga o. talföra riksdagsmän) en afart af den historiska skolan och benämnt dem ömsom historiker, ömsom doktrinärer. Livijn 2: 106 (1831). jfr fri-, för-, före-, grott-, hån-, stor-språkare. jfr: Radions och TV:s idrotts-språkare. IdrBl. 15/8 1962, s. 10.
SPRÅKERI, n. (†) om handlingen att tala l. språka, tal; utom i ssgn stor-språkeri anträffat bl. om vad som säges i tal l. skrift med tanke på dess innehåll. Lundberg Paulson Erasmus 148 (1728). —
SPRÅKERSKA, f. [jfr språkare] kvinna som talar l. språkar (på visst sätt) l. för ngns talan; i ssgrna före-, stor-språkerska. —
SPRÅKSAM, se d. o.
Spalt S 10246 band 29, 1985