| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPRÄTT sprät4, sbst.2; best. -en; pl. -ar (i ä. tid äv. att hänföra till sg. sprätter); förr äv. SPRÄTTER, m.; pl. sprättar (se ovan).
man som strävar efter att imponera på sin omgivning gm (tillgjort) fina manér o. (överdrivet) elegant klädsel o. d.; snobb; jfr DANDY, PETIMÄTER, SPRÄTT-FÅGEL, SPRÄTT-HÖK, SPRÄTT-JUNKER. Dalin Arg. 2: 178 (1734, 1754). Af en Sprätter lär dig skryta, / Af en Apa skapnad byta, / Af en lysten framgång spå: / Hwad du söker skal du få. Bergius Småsak. 2: 115 (1756). Gjerna höll han sig i kläder snygg och nätt, / Fast alt på ärbart wis och intet som en sprätt. Livin Kyrk. 11 (1781). Han var om möjligt större sprätt än förr, alltid i nya kläder af den modernaste snitten, alltid med kråsnål af diamant, collier af massivt guld och ringar till öfverflöd. Blanche Bild. 4: 94 (1865). Lidman Lågan 59 (1952). — jfr BOULEVARD-, PARIS-, SMÅSTADS-SPRÄTT. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i något abstraktare anv., i uttr. avkläda sprätten, lägga bort sina (tillgjort) fina manér o. sin (överdrivet) eleganta klädsel o. d. Det kan jag säga, min Stockholmsherre! du har afklädt sprätten förr än jag vågade hoppas. Zedritz 3: 213 (c. 1855).
b) bildl., om djur. Här ser man sprättar / Af ungnöt och föl. Sehlstedt 3: 181 (1867); sannol. med anslutning till SPRÄTTA, v.1 7. Se, tranan gångar fint och lätt, / siratlig sprätt / med plymer uppå baken. Dahllöf Göteb. 25 (1924).
-HUGG. (†) bildl., om (oförnuftigt) infall av det slag som är kännetecknande för en sprätt. Högström Anm. 28 (1741). —
-RÄNNA. (vard., föga br.) av sprättar omtyckt, långsträckt promenadplats (särsk. gata) i stad, ”snobbränna”, ”strög”; jfr ränna, sbst.1 3 a. Munsterhjelm FärdÖst. 26 (1922). —
-STEG. (sprätte- 1741) (numera bl. tillf.) steg av det slag som är kännetecknande för en sprätt. Knöppel Mannsschol. 68 (1741).
B (†): SPRÄTTE-STEG, se A.
Avledn.: sprättaktighet, r. l. f. egenskapen att vara sprättaktig, snobbighet. Hildebrand Isl. 31 (1867). —
SPRÄTTIG, adj.1 (-ig 1848 osv. -ug 1740) [möjl. delvis till sprätta, v.1 (jfr sprättig, adj.2)] som utgör l. erinrar om l. är kännetecknande för l. har samband med en sprätt(s) l. sprättar(s); som har (tillgjort) fina manér o. är (överdrivet) elegant klädd; snobbig; äv. i utvidgad anv.: (överdrivet) elegant (i sitt sätt l. tal o. d.); jfr sprätt, sbst.5 En sådan juncker (dvs. en rikemansson) .. tror, det solen endast bör skina de dagarna han vill giöra några sprättuga wenningar på torget. Lindahl Tanckef. 3 (1740). Der kom en visz hans nåd så fin och sprättig. Hagberg Shaksp. 3: 133 (1848). Vi voro sprättigt klädda i hatt och handskar och långt neddragna manschetter. Fröding ESkr. 2: 64 (1892). Hr Wettergren är en ovanligt skarpsynt och genomborrande kritiker, med en elakhet så elegant att den måste kallas sprättig. SvD(A) 1929, nr 252, s. 10. Han gråter inte ens, pojken, ser du? Så sprättig och högfärdig han ser ut. Salje DessBröd. 229 (1964).
Avledn.: sprättighet, r. l. f. egenskapen att vara sprättig. Schulthess (1885). Alltid elegant och välklädd nästan intill sprättighet, pladdrande och affekterad. Kihlman Idyll 13 (1936). —
Spalt S 10346 band 29, 1985