| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STAKA sta3ka2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) gå l. vandra l. traska l. vanka (i uttr. staka land och rike kring); numera bl.: gå stelt l. styvt (o. vacklande l. ostadigt l. klumpigt). Hoo som lyster staaka / Bå Land och Rijke kring: han fahre Hwart han will; / Men aldrig finner han, o! Hjalmar meer din maka. Dahlstierna (SVS) 128 (1698). Han stakar den branta Upplandsgatan fram. Martinson KärlekKr. 69 (1947).
2) (†) refl., om fot: snubbla; anträffat bl. i bild. Liusens Fader, lät min fot sig i mörckret intet staka. Kolmodin Rök. 33 (1728).
3) refl., betecknande att ngn (l. ngt) inte lyckas klara av l. lösa ngt (utan kör fast l. kommer i förlägenhet o. d.), komma till korta (se KORT, adj. 7 b γ γ’) l. gå bet l. misslyckas o. d.; äv. i härtill svarande anv. i p. pr. o. p. pf. (se b α o. β); numera företrädesvis i b o. c. Sahlstedt (1773). Den afhandlingen är väl utarbetad, men i vissa delar har författaren stakat sig. Weste FörslSAOB (c. 1817). Af dem, som klarast blänka / i de diplomaters leder, / mången med all möjlig heder / någon gång sig stakat har. Sturzen-Becker 3: 244 (1861). Det (blir) kanske bra för henne med Dante. Så kanske hon kan ta sig fram genom årens skärseld utan att staka sig. Krusenstierna Pahlen 4: 15 (1933). — särsk.
b) i fråga om tal: stanna upp tvekande hur man skall fortsätta sitt tal l. sin läsning (på grund av okunnighet l. oförmåga att finna ord l. kunna läsa l. förstå l. uttala det man läser o. dyl.) o. därför hacka l. stamma l. tala stapplande o. d., komma av sig (se KOMMA AV SIG 2); ofta i fråga om att icke kunna svara (tillfredsställande) vid (läx)förhör o. d.; äv. i fråga om att komma av sig vid framförande av musik. (Den ungerske statsmannen L. Kossuth) kan tala en hel timma utan att staka eller besinna sig en enda gång. Frey 1848, s. 255. Även om man läst aldrig så väl över, kunde man staka sig, ”komma av sig” vid upprabblandet av läxan. Almquist Nordlund 9 (1919). När det stakade sig för någon med svaret, plägade (osv.). Aldén Hemma 80 (1927). Jag erbjuder er en förtroendepost, som ni .. som ni .. som ni .. Jag förstår fullkomligt, sade Flämmchen tyst, då han stakade sig. Marcus-Fall Baum MännHot. 221 (1930). I förmaket börjar Mildred (på piano spela) den ena populära melodin efter den andra, men stakar sig och försöker en ny. Trolle O’Neill LjuvUngd. 147 (1936). Hedberg VackrTänd. 232 (1943; i fråga om att hålla samtal flytande). För första gången i sin tioåriga TV-karriär stakade han sig på orden. Anthony Hämn. 205 (1979). — särsk.
α) i p. pr., om person l. röst: som talar hackigt l. stammande l. osäkert o. d. resp. låter hackig osv., som kommer av sig l. stakar sig; äv. om ngt som skall framsägas: som utsäges hackigt osv. Stjernstedt Minnesbl. 237 (1912; om repetition av given order). Wallquist LappmDokt. 221 (1936; om röst). Stakande och stammande läste .. (ämbetsmannen i en grekisk by) upp ett långt grekiskt tal. Schildt OdyssKölv. 244 (1951).
β) (mera tillf.) i p. pf.: stakig (se STAKIG, adj.2 2); särsk. om text. Även om nr 1 (av de olika versionerna av en text) är kortare, mindre sammanhängande och språkligt mer stakat än nr 4 finns det (osv.). HT 1974, s. 560.
γ) ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om enskild gång då ngn stakar sig. Stamning kan förebyggas om föräldrarna instrueras att betrakta stakningar och upprepningar i barns tal som något alldeles normalt. DN 1967, nr 119, s. 5.
c) i uttr. staka sig på (äv. med l. i) ngt, komma till korta med avseende på ngt, inte lyckas klara av ngt; äv. i uttr. staka sig fast på ngt; numera företrädesvis motsv. b, i fråga om tal. Jag stakade mig på ett ord som jag ej förstod. Weste FörslSAOB (c. 1817). Stakar du dig på ett grubbel fast, / Så stadna och vänd om. Thomander 3: 279 (1826). Språket (i en roman av E. Flygare-Carlén), gemenligen ledigt, stakar sig dock ofta i dialogen. Frey 1841, s. 96. Förhöret .. / .. som han stakade sig absolut med. CVAStrandberg 4: 324 (1857). Ljungquist LivStrid 98 (1922: på läxan). (En indisk trollkarl) har en hel del goda och oförklarliga nummer, men på .. det gamla indiska konststycket, då ett mangoträd framtrollas från en i allas åsyn planterad kärna, stakar han sig. Boberg Ind. 135 (1928). Hon kom honom till undsättning, som hon skulle hjälpt en kamrat på scenen, vilken stakat sig på sin roll. Heerberger NVard. 113 (1936). Han stakade sig aldrig på orden. Svenson Mord 23 (1967).
STAKA SIG FRAM10 0 4. (ngt vard.) till 3 b, i fråga om läsning: staka sig igenom (en sida i text; se staka sig igenom 2). (Cavallin o.) Lysander 83 (1858). —
STAKA SIG IGENOM10 0 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) (i sht i vissa trakter) till 1 (o. 3), bildl., i fråga om studier: nätt o. jämnt klara sig l. ta sig igenom utbildningen l. skolan o. d. Tenow Solidar 3: 168 (1907).
2) (ngt vard.) till 3 b: ta sig igenom (en text o. d.) under ideliga stakningar. Kapten G. stakar sig genom formuläret, som bruden upprepar utan att stappla. Cavallin Kipling Gadsby 70 (1897). En långrandig och trist herre, som stakar sig igenom ett oändligt långt tal. ÖgD 15/10 1937, s. 8. —
STAKA UT10 4. (i sht i vissa trakter) till 1: med långa (o. stela l. stapplande) steg gå ut. Halvvägs ner i trappan såg han Långa Rikard störta ut i farstun i fullt raseri och staka ut på bron. Höijer Martin 153 (1950).
1) (i sht i vissa trakter) till 1, om gång: kännetecknad av stelhet l. styvhet l. bristande spänst o. d.; stel l. styv l. ospänstig. Vi 1951, nr 22, s. 11.
2) till 3: som inte flyter jämn o. obruten, som kännetecknas av att man ideligen stakar sig; företrädesvis ss. adv.; i sht till 3 b, i fråga om tal. Somliga riksdagstalares stakiga anföranden. NNisse 1893, nr 5, s. 2. Hon läste tills vi somnade, entonigt och stakigt. GHT 1896, nr 245 B, s. 1. Själva pikturen är stakig, vårdslösad och brådskande. Andræ i 3SAH XLV. 1: 36 (1934). I våningen över hennes började någon spela piano mödosamt och stakigt. Thunberg HemBorg 178 (1934). Hans franska var stakig och avgjort engelsk i uttalet. Wendbladh Christie Herc. 127 (1949).
Spalt S 10822 band 30, 1986