| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STAKA sta3ka2, v.2 -ade (2SthmTb. 7: 226 (1586: vthstakede, p. pf. pl.) osv.) ((†) pr. sg. staker Rålamb 8: 26 (1691)); förr äv. STAKAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (föga br., i ssgn UPP-STAKELSE, Högberg Utböl. 1: 154 (1912), Dens. Storf. 212 (1915)), -NING; -ARE (se avledn.).
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. STAKE 1 (o. 2): skada l. döda (djur, äv. person) gm att köra en stake genom kroppen på det resp. honom; vanl. o. numera nästan bl. refl., företrädesvis om djur: skada sig gm att (t. ex. vid hopp över gärdsgård) få en stake gm kroppen (äv. i fråga om att få en sticka l. spik o. d. i sig, t. ex. i foten); förr äv. ss. dep., om häst: skada sig på sådant sätt; äv. bildl. Hafwer något Nööt stakat sigh, eller stött sig emot en Steen, skal Såret twettas med warmt Watn, och (osv.). IErici Colerus 2: 55 (c. 1645). Ho präster stinga wil, sig sielfwan gerna stakar: / Ty theras Gud är starck, som för the swaga wakar. Kolmodin QvSp. 1: 522 (1732). (Sv.) Staka sig, (t.) sich einen Dorn oder Span in den Fusz stossen oder treten. Lind (1749). Utan all ransakning och dom hafva två karlar af denna församling .. här på kyrkobacken jemmerligen blifvit spetade eller stakade, som var det pinsammaste och närmast korsfästelsen liknande dödssätt. UrFinlH 523 (1780). (Sv.) Staka sig .. (lat.) palo acuto infligi: palo se perfodere. Cavallin (1876). Lundell (1893; ss. dep.). Var t. ex. en häst halt, han kunde ha stakat sej med en kvist, spik eller dylikt, kokades plåster av kåda och lades på den skadade foten. SkogsarbMinn. 53 (1950). — jfr UPP-STAKA.
2) fisk. motsv. STAKE (1 o.) 2, ss. vbalsbst. -ning, konkret, betecknande fiskebyggnad utgörande ledarm o. bestående av risarmar fästa vid parvis ställda stakar l. störar. Fiskebyggnader, (dvs.) stakningar (till en i Dalarna använd mjärde), bestodo av risarmar med parvis ställda störar. MeddLantbrStyr. 1924, 6: 43.
3) motsv. STAKE (1 o.) 2 b: förflytta (ngt, i sht farkost, äv. fordon) gm att medan man befinner sig på l. i farkosten osv. skjuta det (den) i viss riktning medelst en stake l. stakar; vanl. med adverbial angivande varthän farkosten osv. förflyttas; äv. med bestämning inledd av prep. med o. angivande varmed förflyttningen utföres; äv. dels med personobj. (se a), dels utan obj., dels refl. (se b). Schroderus Dict. 253 (c. 1635). Båtarne dels ros och dels stakas .. uppföre tilbaka (dvs. uppför forsarna). Porthan 5: 385 (1797). Dahm GeogrElSkol. 66 (1863: staka dem fram; med avs. på timmerflottar). Står (segel-)båten fast och icke kan stakas flott genast, måste man uppgöra en ordentlig plan för arbetet med att taga den loss. Balck Idr. 1: 64 (1886). Sedan skeppen (dvs. isflaken) blifvit bemannade (med pojkar som lekte sjöslag) och väpnade med kanoner, stakades de ett stycke ut i sjön, där de ordnades på linie med amiralskeppet i midten. Rydberg Varia 265 (1891, 1894). Forskarlarna (i Torne och Kalix) staka båten in i de fåror av älven, där strömmen är mindre stark. Sandström NatArb. 2: 200 (1910). Vi packade in våra grejor och foro vidare upp mot bergen. I två dagar stakade vi med punts uppför Rewas biflod Waindina. Siwertz Lat. 76 (1924). Ruin SjunknH 227 (1956; i p. pr., om armar). — jfr AV-, FRAM-, UT-STAKA. — särsk.
a) förflytta (ngn ngnstädes) gm stakning. Våra (fors-)roddare nyttjade smala stänger, hvarmed de stakade oss uppföre vid stranden. Forsström Dagb. 58 (1800). Melander Långtur 131 (1896).
b) refl.: förflytta sig gm stakning; äv. i utvidgad anv., betecknande att ngn tar sig fram stödd på en käpp. Strömmen (i Hudsonfloden) föll somligstäds ganska starkt emot osz, at karlarne hade nog arbete, at staka sig up för den samma. Kalm Resa 3: 202 (1761). Han kom gående med tunga steg uppför brinken och kastade längtande blickar upp till backens slut, under det han stakade sig fram med sin käpp. Strindberg SvÖ 1: 277 (1882). Sedan de stakat sig loss med årorna, fortsatte de färden. Dens. NSvÖ 1: 92 (1906). Tar man en eka och stakar sig försiktigt genom gladvattnen, märker man (osv.). Selander LevLandsk. 172 (1955).
c) jäg. i fråga om stakjakt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, närmande sig bet.: stakjakt. NF 1: 701 (1876: stakning; konkretare). Skyttet från stakad båt kan företagas äfven om hösten. 2NF 1: 967 (1903). NFSportlex. 6: 561 (1946).
5) motsv. STAKE 2: medelst stake skjuta (ngt ngnstädes); särsk. (numera föga br.): medelst stake skjuta in (eld ngnstädes; se ELD 5). De, som stakade elden under ugnen (i glasbruken på 1600-talet), hade ett slags syssla af polisspioner; de skulle nemligen hafva uppsigt att intet glas blef stulet. Strindberg SvFolk. 2: 11 (1882).
6) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. STAKE 2: bedriva ljusterfiske (vid dagsljus). SvFiskelex. (1955). jfr LandsmFrågel. 37: 4 (1935).
7) (i sht i fackspr.) motsv. STAKE (1 o.) 2 d: medelst stakar (stakkäppar o. d.) i terrängen markera (rågång l. sträckning av verklig l. planerad väg l. järnväg l. tävlingsbana l. vandringsled o. d.), utstaka; ofta i p. pf., om väg(linje) l. gräns o. d.: markerad på sådant sätt, utstakad; äv. utan obj.; äv. dels i utvidgad anv., i fråga om fastställande av tänkt linjes sträckning utan utsättande av stakar, dels allmännare, om utsättande av stakar överhuvudtaget (i ssgn UT-STAKNING). (Stadsvallen) är borgerskapett till hinders för deres lyckier och åker skulldh, der han igenom stacket är. PrivSvStäd. 4: 264 (1600; möjl. ssg). (Vid skansbyggning) på bebygde Orter, staker man .. (polygonsidorna) effter ett Winckelmått .. och mäter .. (sidans) längd. Rålamb 8: 26 (1691). Matti åkte längs den stakade körvägen i djupa tankar. Tavaststjerna Aho Folkl. 36 (1886). En väl stakad hårnålskurva skiljer alltid ut andraklasslöparna. PåSkid. 1928, s. 327. Slutligen angiver Agner (i Örtuga delobok 1725), hur man med hjälp av instrument kan staka över vatten. SvLantmät. 1: 155 (1928). Staka inmutningar åt ett panamenskt gruvbolag. Forss SnuggsnLäg. 12 (1939). Järnvägen var stakad före min ankomst. Rallarminn. 172 (1949). — jfr AV-, IN-, OM-, REN-, UPP-, UT-STAKA o. JÄRNVÄGS-, KURV-, LINJE-, PERMANENT-, VÄG-STAKNING. — särsk.
a) (†) i fråga om markering av ägogränser, i uttr. staka jord ifrån ngn, staka jord utur ngns åkerteg, gm stakning fråntaga ngn jord resp. jord ur hans åkerteg; staka jord till ngn ur ngns teg, utföra stakning o. därigm tillföra ngn jord ur ngns teg; staka ngn jord tillhanda, gm stakning tillföra ngn jord. Då skall han haffua Macht och Loff at stacka så Mycke Jordh vthur hanss åcker tegh. som sigh för peningarna belöpa kan. ÅngermDomb. 15/11 1635, fol. 96. Skole Tålfmän Jnnan Sädesstÿden staka Ett Säl(land) Jord ifrån honom. Därs. 9/4 1644, fol. 5. Och. 12. män skole strax stacka dem Jorden till handa. Därs. 2/5 1644, fol. 15. Skola 12 män staka så mycken iordh till pijgan vthur jsraelz teegh. Därs. 1647, s. 119. — jfr BORT-, TILL-STAKA.
b) ss. vbalsbst. -ning (jfr c); äv. konkret(are), dels om tillfälle då ngt staka(t)s, dels övergående till att beteckna den med stakarna markerade linjen l. sammanfattningen av (de en linje markerande) stakarna. Ingen byggmästare .. skall fördrista sig någon bygning .. att anläggia .. för än han wist weet, att .. lof dertill gifwit och en rätt stakning derpå skiedd är. FörarbSvLag 4: 364 (1694). Skulle .. dessa stakningar eller pålningar (utförda vid förundersökningen) delvis hafva utplånats .. kompletteras (osv.). LB 1: 263 (1901). Vägbyggen böra föregås av en noggrant utförd stakning. SvTeknUppslB 1: 697 (1937). NordOrdlLantmät. (1967).
c) mer l. mindre bildl.; äv. motsv. b. När jag mitt oråd såg, jag honom bordt afråda, / Och staka wäg at han, ei komme i min wåda. Hesselius FruentSp. 7 (c. 1710). Swab PVetA 1761, s. 20 (: stakning). Hvarje blomma stakar stigen, / Hvarje träd är vägamärke. Runeberg (SVS) 2: 225 (c. 1846). Nu skulle hon själf taga sitt öde om hand och länka det i banor, dem hon och ingen annan stakade. Ahrenberg StRätt 172 (1899). (Apropå uppgiften att Shakespeare skulle ha använt endast 16000 ord:) Shaksperes bokliga alstring .. rör sig inom tämligen snävt stakade gränser. Hans verkliga ordförråd kan .. ej mer än till ringa del komma till synes i det skrivna. Östergren StilSpråkv. 83 (1908). Collinder Kalev. 250 (1948).
8) motsv. STAKE (1 o.) 2 h, med avs. på (slinger)växt: stödja gm uppsättande av en stake l. stakar, störa; äv. med avs. på nät o. d.: fästa på stakar (i den särsk. förb. STAKA UPP); jfr RISA, v.2 1 a. Staka ärter. Nordforss (1805). Staka bönor. Cannelin (1921).
9) [jfr 3] motsv. STAKE 2 b, i fråga om skidåkning (på slät mark): (helt l. delvis) med hjälp av de samtidigt isatta skidstavarna förflytta sig framåt; äv. refl., i (det äv. med huvudtrycket på partikeln uttalade) uttr. staka sig fram, ta sig fram gm att staka på sådant sätt (jfr STAKA FRAM). Ynglingar och gossar .. spände på sina skidor .. och stakade sig fram så godt de kunde. SD(L) 1895, nr 49, s. 8. (Skid-)löpning (kan) ske huvudsakligen med hjälp av stavarna, s. k. ”stakning”, varvid endera foten hjälper till genom en kraftig tryckning samtidigt med stavhugget. SkidlöpnIArmén 1917, s. 39. Stor, kraftig och blond stakade .. (den kvinnliga skidlöparen) iväg utmed isen med gott glid. IdrBl. 1925, nr 25, s. 2. I början (av skidturen) stakade jag längs landsvägen. DN(A) 1954, nr 13, s. 12. — jfr SKID-STAKNING.
10) [möjl. eg. att hänföra till STAKA, v.3] betecknande att det uppstår stor oro l. uppståndelse; ss. senare led i ssgn UPP-STAKELSE.
STAKA FRAM10 4. särsk. till 3: driva fram (båt o. d.) medelst stakning; äv. refl.: ta sig fram på detta sätt; jfr staka, v.2 9. Cavallin (1876; med avs. på båt; äv. refl.). jfr framstaka. —
STAKA FÖRBI10 04. särsk. till 9: stakande ta sig förbi (ngn); äv. utan obj. ÖstersundP 1925, nr 44, s. 5 (utan obj.). Jag stakar hojtande förbi honom. DN(B) 1959, nr 39, s. 26. —
STAKA IFRÅN10 04. särsk. (†) till 7 a: gm utförande av stakning ta ifrån (ngn jord). Samma Jordh skall stackas ifrån dem. ÅngermDomb. 25/10 1636, fol. 115. Will icke Joen Christophersson medh godho träda ifrån jorden, så skall Ländz och tålfmän stacha honom henne ifrån. Därs. 29/4 1644, fol. 11. —
STAKA IN10 4.
1) till 5: medelst stake skjuta l. föra in (ngt i ngt o. d.). (Arbetarna) vänder stockar, för att se stämpelmärkena, och stakar in dem i rutorna (vid timmerskiljningen). Johnson Nu 156 (1934).
2) till 3, 9: medelst stakning ta sig in (till en plats o. d.); särsk. till 9. IdrBl. 1925, nr 26, s. 3. —
1) till 3: medelst stakning föra upp ngt (till en plats o. d.); särsk. refl. (jfr staka, v.2 3 b), i uttr. staka sig upp (förr äv. staka upp sig), på sådant sätt ta sig upp. Kl: 8 om morgonen hunne vi att staka oss up till Migron. Ferrner ResEur. 460 (1761). Det vore orätt, att kalla .. (de colombianska roddarna) sjömän, då de icke förstå något annat, än att med sina långa stänger staka upp ett .. (flod-)fartyg emot strömmen. Gosselman Col. 1: 205 (1828). Arkadius Pakkala 74 (1895: staka upp sig).
2) till 7: mäta upp (ngt) medelst en stake l. stakar, staka (se staka, v.2 7); äv. bildl. (jfr staka, v.2 7 c). Juslenius 436 (1745; med avs. på väg). Man stakar icke upp / För andens lif ett stängsel utifrån. Ridderstad SDikt. 1: 86 (1846). SvSkog. 683 (1928).
1) till 3: medelst stakning föra ut (båt l. stock o. d. till en plats o. d.); äv.: medelst stakning ta sig ut (till en plats o. d.). Då flottorna skola utläggas, fastgöras de i land med tåg, och ros eller stakas ut på strömmen. Hazelius Bef. 218 (1836). En lapp, stakande ut sin båt. TurÅ 1910, s. 358. Jag stakar ut för att se om det blivit något mer i ryssjan. Martinson ArméHor. 160 (1942).
2) till 7: medelst stakning utmärka (väg l. sträckning av ngt o. d.), staka, utstaka; äv. utan obj.; äv. oeg. l. bildl. G1R 16: 249 (1544; med avs. på gator). Med siökort och Compas i Dalbergs säkra händer / Är vägen stakad ut emellan skär och stränder / Och dolda vattu-drag. Gyllenborg Bält 195 (1785). (I Lappl. ordnar man vintervägar, bl. a. över frusna vattendrag sålunda:) man hugger ned några träd, jämnar litet och stakar ut med trädruskor över sjöarna. Sandström NatArb. 2: 127 (1910). Staka ut en jordlott. SvHandordb. (1966). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr staka, v.2 7 c); i sht med avs. på ngns levnadsbana o. d.; ofta liktydigt med: bestämma l. fastställa (ngt). Han sielf (dvs. Gud) har stakat ut vårt tempels skick och lag. Murberg Racine Ath. 18 (1776). Hvarhelst min väg du stakar ut, / Så styr den så, att den till slut / Upp till din himmel leder. Runeberg (SVS) IV. 1: 128 (1857). (Prins Wilhelm) stakar själv ut sina resplaner. SvD(A) 1932, nr 297, s. 6. Carl Gustaf Leopold hade .. (år 1769) ännu inte fyllt tretton år, men hade redan stakat ut sin bana. Holmberg Leopold 1: 47 (1953). Ahnlund i 3SAH LXIV. 1: 99 (1954; i bild).
(3) -JAKT. jäg. andjakt i vassrik sjö varvid skytten stakas i en båt av en stakare; jfr -skytte. Jahn DjurJägL 106 (1909). Jakten 250 (1951). —
(3) -KARL. (stak- 1945 osv. stake- 1822 osv.) karl som stakar l. har till uppgift att staka en båt; jfr stakare 1. Zetterstedt SvLappm. 1: 133 (1822). —
(7) -KÄPP. (i sht i fackspr.) vid stakning använd käpp avsedd att sättas ut ss. markering (i sht där räta linjer bryts). 2NF 28: 103 (1918). SvTeknUppslB 1: M 99 (1937). —
(7) -LED. (i sht i fackspr.) led (se led, sbst.2 2) vari stakar markerande staklinje går. SPF 1848, s. 141. Cannelin (1921). —
(7) -LINJE. (i sht i fackspr.) medelst stakning åstadkommen linje (se d. o. 1 c). SvLantmät. 1: 204 (i handl. fr. 1762). (Vid avfattning av ytor på lantmätningstavla iakttages:) att staklinierne utföras fullkomligt synräta och tillika med ombytes-pålar samt stations- och syftepunkter utmärkas å taflearket. SPF 1848, s. 141. Då det gäller bättre (skogs)-vägar har vanligen staklinjen avvägts, profil upplagts och balanslinje dragits. HbSkogstekn. 282 (1922). —
-TAG. vid stakning åstadkommet tag.
(9) -ÅKARE. sport. skidåkare som stakåker l. brukar stakåka. Bodensarne Stoltz och Utterström har man ansett vara typiska stakåkare. ÖstersundP 1925, nr 46, s. 6. —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STAKE-KARL, se A.
(7) -AVDELNING~020. särsk. (förr): militär avdelning (se d. o. 3 g) med uppgift att utföra stakning. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 317 (1886). —
(7) -LINJE. (i sht i fackspr.) staklinje. SvLantmät. 1: 192 (i handl. fr. 1765). PT 1911, nr 138 A, s. 2. —
1) till 3; särsk. i fråga om stakning av båt (äv. vid stakjakt); jfr stak-karl. Zetterstedt SvLappm. 1: 132 (1822). Här kommer en stor båt med två stakare, en i fören, den andra i aktern. Lilius ResMex. 61 (1924). NFSportlex. 6: 561 (1946; vid stakjakt).
Spalt S 10817 band 30, 1986