| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STARKNA star3kna2, förr äv. (i bet. 1) STÄRKNA, -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) om ngt flytande: stelna; tjockna; jfr STARK 1. Om tu thet (dvs. limmet) icke strax behöfwer, lät thet starkna. IErici Colerus 1: 328 (c. 1645). (Somliga) ha påståt at .. (bärnsten) warit en kåda, tall och gran, som fallit ned i det salta hafswatnet, och der starknat. Linné Stenr. 50 (c. 1747). Saften, som stiger årligen up i (furu)-stammen om våren, starknar om sommaren, samt öker et nytt hvarf på tjockleken innan vintren. Rudenschöld PVetA 1748, s. 21. När .. (lavan) är starknad, liknar den til färgen järn-slagg. Björnståhl Resa 1: 242 (1771). Hennes blod hade starknat. Spiess LillP 2: 74 (1798). Liksom, när fikonesaft samystar den löpnade, hvita / Mjölk, som var flytande nyss, och snart hon kring röraren starknar; / Så hopläkte Paiéon besvindt den hetsige Ares. Tranér HomIl. 250 (1818). Lundell (1893; angivet ss. bygdemålsfärgat).
2) (numera föga br.) bli stark (se d. o. 5, 6), få styrka. Vi vilja tillsammans söka rota växten i en fast jordmån, så skall det unga trädet .. ej mer böjas hit och dit .. utan det skall stadgas och starkna. Bremer Brev 2: 4 (1838). Kärlekens och trohetens band skola starkna dem (dvs. svårigheterna i äktenskapet) till trots, och äfven genom dem. Dens. Hem. 1: 111 (1839). Under kamp och strid starknar man förr än veknar, man härdar sig mer mot verlden än blir mild mot den. Dens. Brev 3: 116 (1848).
Spalt S 11072 band 30, 1986