| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STORKNA stor3kna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) (†) om flytande l. halvflytande ämnen: (tjockna l.) stelna; koagulera; äv. om levande varelse: förvandlas till stelt o. livlöst ting (anträffat bl. om Lots hustru, liktydigt med: förvandlas till en saltstod); äv. bildl. Theres hierta är storknat såsom en talgh. Psalt. 119: 70 (öv. 1536). Olion och waxet smelt tilhopa, rijff ther ibland Blyhwijt och Lythargirium til thes thet storcknar. BOlavi 126 b (1578). Wår Moder (dvs. Lots hustru) storcknad står. Kolmodin QvSp. 1: 43 (c. 1710, 1732). Thet (är för att få ost) noga at achta, at ingalunda mycket röres ther uti (dvs. i messmöret), i synerhet när thet står at swalnas och storckna. Broman Glys. 3: 211 (c. 1730). De, som drunckna, dö af ingenting annat än af brist på lufft, derföre kunna sådana åter uplifwas .. så framt bloden eljest icke är för stårknad eller stelnad. Linné Diet. 2: 33 (c. 1750). (Om såpan under kokningen) icke nog wil skära sig, ökes tilsatsen af salt med et par marker, och kokas tils den är wäl skuren, hwarpå den slås i et käril, at stå öfwer natten och stårkna. Fischerström 2: 86 (1780).
2) få lufttillförseln genom strupe o. svalg avstängd (t. ex. gm att en matbit hamnat i luftstrupen) o. dö, kvävas; äv. (o. numera nästan bl.) i fråga om icke fullbordad kvävning, dels: (på grund av tillfälligt hinder i luftstrupen l. starkt retande dryck l. rök l. dyl.) tillfälligt inte kunna l. ha svårt att andas l. få ett (av hostande l. harklande åtföljt) kvävningsanfall (o. känna kramp l. åtstramning i svalg l. luftstrupe), (nästan) tappa andan, hålla på att kvävas l. halvkvävas, dels i sådana uttr. som hålla på l. vara nära att storkna l. nästan storkna, hålla på osv. att kvävas resp. nästan kvävas; äv. mer l. mindre hyperboliskt (se särsk. a); jfr 3. Isgrim aff .. (fiskarna) giorde sigh gladh. / Han åth rätt snålt, men ther itt been / I halszen fastnadhe medh gren, / Han hadhe när storknat ther aff, / Och sigh sielfwer ätit i qwaff. Forsius Fosz 21 (1621). Bränd Koodynga wecker op Qwinfolcken, när de wille storkna aff Modren (dvs. av hysteri). Roberg Beynon 216 (1697). Hiärne 2Anl. 88 (1702; av hetta). Broocman Hush. 3: 27 (1736; på grund av starkt retande dryck). Jag har så mycket .. at berätta er, men bara jag får se er så glömmer jag bort altihop; när jag är långt ifrån er, vil alt återigen fram på en gång, så at jag må storkna. Björn Bill. 16 (1786). Schröderheim Opt. 57 (1794; av rök). Hvad skall man då säga .. om den härmande (sången) .. om dessa coloraturer, som ha färg, såsom en som storknar. Geijer Minn. 66 (1810, 1834). Didring Malm 2: 52 (1915: håller .. på). Trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret för att få en näsa frisk luft. Grip Folkhumor 68 (1916). Han får se en vichyvatten på ett bord, sätter den ögonblickligen för munnen och drack så han storknade — var kan jag få tvätta mig, frågar han mellan sväljarna. Martinson KärlekKr. 71 (1947); jfr 3. Vilket jubel när vi helt oväntat .. kunde rikta vattenstrålen (från en brandspruta) i gapet på våra .. angripare och se dem storkna och fly! Siwertz Ung 90 (1949); jfr 3. — jfr FÖR-STORKNA. — särsk.
a) i fråga om övergående verkan av häftigt skratt l. häftig gråt l. av häftig sinnesrörelse (äv. i oeg. anv.), särsk. (ungefär) liktydigt med: tappa andan o. nästan kvävas o. på grund härav tappa målföret; äv. mer l. mindre hyperboliskt. (Bondeståndets talman vid 1686 års riksdag gjorde) sin complement med få ord, syntes häpna och storkna, dock kom sig om och talade några ord. SvRiksd. 4: 154 (cit. fr. 1686). Riccoboni Catesby 11 (1761; av skratt). Skrika så att man storknar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hennes ögon (fylldes) af tårar, och likasom storknad af gråt kunde hon ej säga mig ett ord mera. Stiernstolpe DQ 2: 86 (1818). Han var nära att storkna, och tårarne kommo fram, men med ansträngning bemästrade han sin rörelse. Nyblom Hum. 230 (1874). De stora äro för löjliga .. Det är så man kan storkna. SvD(A) 7/12 1912, s. 11. Jag .. nästan storknade av förargelse åt det arroganta motståndet mot allt jag satte högt. Laurin Minn. 1: 323 (1929). Jag (dvs. E. Wettergren) gick upp till .. Odelberg på Gustavsberg och talade om att jag tyckte, att de gjorde bra fula saker. Han storknade över denna slyngels fräckhet. Form 1947, s. 179.
b) (ngt vard.) oeg. l. hyperboliskt, i uttr. ljuga så (att) man storknar l. nästan storknar o. d., ljuga så att man sätter i halsen, ljuga så att man nästan spyr. Han ljuger, så han storknar. NF 12: 315 (1888). Stundom gaf man den anklagade ett vederbörligen signadt brödstycke, och ansågs han då saker, ifall brödet fastnade i halsen. Däraf har uppstått det ännu brukliga uttrycket: ”Du ljuger, så du storknar.” LfF 1899, s. 28. Han ljög så mycket för henne var dag, att han nästan storknade. Wägner Sval. 252 (1929).
c) (numera mindre br.) i uttr. storkna i halsen, (tillfälligt) bli tilltäppt (o. känna kramp) i halsen, storkna; förr äv. i överförd anv., om hals (med tanke på luftstrupen): (t. ex. gm strypning) tilltäppas (anträffat bl. i p. pf.). Då man förmycket tilgriper af en skön het gröt, hwaraf man storknar i halsen. Dalin Vitt. 6: 69 (c. 1755); jfr 3. Omkring din strupe / Snart skola sig de starka näfvar knyta / Och dig gastkrama, dig marrida så, / Att fastna skall i storknad hals pæanen (dvs. sången). Börjesson Statshv. 69 (1866).
d) (föga br., i sht i vitter stil) med tanke på frambringande av ljud; i sht förr äv. i överförd anv., om röst l. skratt l. ord o. d.: kvävas l. fastna i halsen. Du (dvs. lärkan) skulle storkna / Bland moln så tunga. / Du snart dig skulle / Till bröstvärk sjunga. Sehlstedt 3: 162 (1867). Ibland sjöng herr Lörman .. sentimentala bitar om den kalla kärestans gång öfver hans kalla graf, och medan hans skrällande röst storknade i invärtes salta tårar (osv.). Hallström VilsnF 122 (1894). (Prästen till djävulen:) Du lögnens furste, nu storknar ditt skratt, / nu tror jag du känner, att jag fått dig fatt. Dens. Skogsl. 22 (1904). Mina ord storknar / eller är helt meningslösa. Diktonius UHav 152 (1923).
e) i fråga om kvävning (särsk. gm drunkning) med huvudsaklig tanke på avlidandet l. i fråga om avlidande med speciell tanke på andningens upphörande l. avbrytande (på grund av kvävning); utan klar avgränsning från huvudmom.; jfr c. Wij skulle strax storkna, och hadhe inga andadrägt, rum eller krafft meer til lijffz. PErici Musæus 6: 115 b (1582). Een Menniskia som fallen i Watn, men än icke stårcknader vthan ligger i Förskräckelse aff Häpenheet, andas på ett okänbart Sätt. RelCur. 335 (1682). Een Fogel storknar strax om Watnet honom tränger, / Een Fisk försmechtar snart om han i Luften hänger. Spegel GW 188 (1685). Man warder ängstlig (då man har skörbjugg) .. wil qwäfwas och storkna. Lindestolpe Skörb. 7 (1721). Det är bekant, att Gehlen med lifvets förlust gjorde uptäckten af arsenikbunden vätgas .. Slutscenen var häftig svindel, totalt afmattande, ihållande kräkning .. och ett hastigt storknande, utan dödskamp, utan feber och utan värk. Hygiea 1839, s. 330.
f) mer l. mindre bildl. (jfr b, d); i sht förr särsk.: kvävas (se KVÄVA 2). Den .. hwilken blått åt Höghets Wäder gapar, / Han får i Nöjes Stad ett idelt Slafweri / Och qwäfwer Nöjet sitt, det storcknar der uti, / At han af intet sig ett Afguds Ämne skapar: / Han finnes lik ett Barn, som leker uti Wäder, / Och får til all sin Winst för Mödan fatt en Fiäder. Eldh Myrth. 96 (1725). Deras frihet (har) storcknat i oket. Mörk Ad. 1: 127 (1743). Vi vänta på romaner, i vilka människans goda vilja .. får ett hål att skina igenom .. Men vi ha fått alldeles för mycket av den andra sorten. Vi önska luft för att inte storkna. DN(A) 31/10 1937, s. 6. I en färgskrikig dekor av tysk expressionism, storknad i kubism. Därs. 1958, nr 31, s. 3. — särsk. (tillf.)
α) i fråga om de ljud som vattenkran ger ifrån sig på grund av luft i ledningarna. Kranen storknade och började långsamt muttra något svårbegripligt. Det kom inget vatten. Riwkin Ilf o. Petrov Stol. 166 (1937).
β) i p. pf., om körbana: tillproppad (av trafikanter). Den andra körbanan var storknad av något, som såg ut som ett motorstopp eller liknande. GbgP 1954, nr 87, s. 7.
3) [specialfall av 2] i fråga om verkan av övermättnad l. glupskt ätande l. drickande: bli l. känna sig proppmätt l. proppfull (av mat o. dryck) o. få svårt att andas l. känna kramp l. åtstramning (l. kväljningar) i bröstet l. strupen (o. inte kunna äta l. dricka mer). Theremot, älska Sangviniska och Phlegmatiska Kropps-arter medelmåttigt fet föda, särdeles the sednare, ty eljest storkna the af fetma och ister. Orrelius Diurr. 90: 5 (1750). (Sv.) Han äter så at han storknar, (fr.) il mange à se crever. Weste (1807). Man satte i sig av ”alla de sju sorterna” så att man storknade. Lundberg-Nyblom Fyrisån 95 (1931). För en tid sedan försökte han slå det nuvarande rekordet i konsten att dricka levertran (8 liter på en timme), men han storknade efter den sjätte litern. UNT 24/9 1938, s. 12; jfr 2. (Efter att ha frossat på en kronhjort) gå .. (vargarna) i flock till den djupa källan och dricka med långa, smala tungor av det mörka vattnet, storknande av blod och med överfyllda bukar. Löfstedt i 3SAH LVI. 1: 16 (1945). — särsk. i oeg. l. bildl. anv.
a) känna leda vid ngt på grund av dess myckenhet, bli l. vara ”övermätt” på ngt (särsk. i uttr. storkna av, äv. åt, förr äv. på ngt); i sht förr äv. i uttr. storkna av l. i ngt, liktydigt med: ha oerhört mycket av ngt l. ”vältra” sig i ngt; uppleva att ngt ”står en upp i halsen”. Han må läsa tils han storknar. Lagerström PolKannstöp. 53 (1729). Den förfärliga ojemnheten i lefnads- och förmögenhetsvilkor, som gör att ett fåtal folk ”storknar i öfverflöd”, hvaremot den hungrande mängden får undvara det nödvändigaste. Bolin Statsl. 2: 168 (1871). Strindberg Skärk. 4 (1888: på). (Mannen) närapå storknade av kunskaper. Lindqvist Herr. 78 (1917). Siwertz Sel. 2: 239 (1920: storknade av pengar). Detta evinnerliga sällskapsliv på mässen eller i familj … Man storknar av det till slut. Berg BlåDrag. 60 (1936). Fast han ofta förbannat jöklar, raviner och kammar i deras helhet och såsom ett stycke skapelse att storkna åt, gjorde han en ofantlig skillnad mellan fjäll och fjäll. Rosendahl Lojäg. 28 (1956). Det är en akt av självbevarelse, då läsaren flänger igenom den enormt digra romanen och vänder ett par blad i taget här och där. Han riskerar att storkna eljest. SvLittTidskr. 1961, s. 17.
b) med avs. på ngt sakligt: vara överfylld l. proppad med ngt. De slamrande tryckprässarna storknade av feta typer om slutrealisationer .. och kommunalt uppsving. Lindqvist Herr. 119 (1917). En värld, där magasinen storkna av industrivaror. NDA 23/5 1933, s. 5.
c) med avs. på pulserande trafikström: bli överfylld o. proppas igen. Här (i Bombay) sticker en grändsmal tvärgata ut sin folkmyllrande mynning. Då storknar trottoarpulsen på Alexandra road och folkmassan stelnar till som ett sillstim på Dogger. Martinson Kap 117 (1933).
4) (†) om person l. kreatur: dö l. (om djur) självdö. Mest partten (av allmogen i Satakunda) .. hålla theres lijff medh storcknadhe öök asen och annat sådant oloffligh tingh. SUFinlH 2: 9 (1603). (Basilisken) sådant Gift i Kroppen .. drager / At hwem han seer uppå then samme måste storkna. Spegel GW 241 (1685). Ehn Kalff som stårknat. BoupptRasbo 1708. (Fin.) myrkistyn .. (lat.) infectus enecor. (Sv.) storknar af förgifft. Juslenius 222 (1745).
B: (2) STORKNINGS-ANFALL~02 l. ~20. (mindre br.) om plötsligt storknande. Lundquist Jacobs Skepp. 118 (1905). Östergren (1947).
Spalt S 12373 band 31, 1991