Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STORKEN, adj. -ket (LPetri 3Post. 145 a (1555)).
Ordformer
(storcken 1555 (: harmstorcket, n.). storckin c. 1635. störken 1650)
Etymologi
[fsv. storkin, stelnad, stel o. styv av häpnad, sv. dial. storken, stelnad, storknad av gråt, häpen, rädd, stursk; motsv. d. dial. (Jyll.) storken, trög, långsam, motsträvig, fvn. storkinn, i ssgn blóðstorkinn, styv o. stel av blod (nor. dial. storken, styv o. stel av ilska); sannol. till STORKNA (se Annerholm StudInkVerb. 57 (1956)). — Jfr STORK, adj., STORKIG]
(†)
1) stelnad; anträffat bl. bildl., i ssgn HARM-STORKEN; jfr STORKNA 1.
2) drabbad av sammansnörning i bröstet o. andnöd, storknad (se STORKNA 2). Bonden .. säger sigh bliffua så störken ij sitt bröst, at han int(et) hade gott af dett heliga Sacramentet. VDAkt. 1650, nr 23.
3) självdöd; jfr STORKNA 4. (Sv.) Storckin. (T.) Selbst gestorben. Schroderus Dict. 205 (c. 1635).

 

Spalt S 12373 band 31, 1991

Webbansvarig