Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STO stω4, sbst.1, r. l. f.; best. -en l. -n.
Etymologi
[sv. dial. sto, stod; i avljudsförh. till STAD, sbst.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) om det understa varvet kärvar i ett ”lad” (se LAD, sbst.3), varvid kärvarna lades l. ställdes snett så att axänden på den senast lagda kärven vilade på den närmast föregående kärven. I ladugolfwet sättes stoen eller första hwarfwet wäl tätt, och tages wid tröskningen warsamt up, så sker derwid ingen spillning. SamlRönLandtbr. 2: 172 (1777). Fatab. 1925, s. 106 (i skildring av förh. i Uppl. vid 1800-talets mitt).
Ssg: STO-GUBBE. [se närmare HCelander i VästsvHembSt. 153 ff (1928)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) om den första i stoen satta (o. sist tröskade) kärven (vari inlades en brännvinskutting l. en ost l. dyl. för att påskynda arbetet vid tröskningen); äv. om kuttingen osv. FoF 1926, s. 99 (1868). VästsvHembSt. 156 (1928; om kuttingen osv.).

 

Spalt S 11987 band 30, 1989

Webbansvarig