| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STOIKER stå4iker, m.//ig.; best. -n; pl. =; förr äv. STOICUS (stòikuss Dalin), m.//ig.; best. utan slutartikel; pl. stoici, l. STOIK, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
1) i sht filos. lärjunge l. filosof tillhörande den stoiska filosofiska skolan (se STOISK 1) under antiken; äv. (i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv.) om sentida filosof l. författare vars filosofiska grundsyn liknar l. erinrar om den stoiska skolans. Någhre Philosophi nemligh the Epicurer och Stoicer begynte kämpas medh honom (dvs. Paulus). Apg. 17: 18 (NT 1526). Den högmodige Stoiken fant nöje uti nöjets förakt. Lantingshausen Young 2: 91 (1790). Epicureer så väl som deras motståndare Stoiker .. erkände (osv.). Boëthius Sedel. 43 (1807). Enligt stoikern Senecas uppfattning är ödet den bindande nödvändighet i allt som händer och sker, vilken ingen makt kan bryta. Arv 1947, s. 34. Kan man räkna Camus till stoikerna, hör den unge rumänen E. M. Cioran däremot till cynikerna. BonnierLM 1954, s. 723. Den hypotetiska och den disjunktiva slutledningen upptäcktes av stoikerna. Aspelin TankVäg. 1: 127 (1958). SvOrdb. (1986).
2) [eg. mer l. mindre förbleknad anv. av 1] stoisk (se d. o. 2) person; särsk. i uttr. vara sådan l. sådan stoiker inför ngt, i så l. så hög grad vara en stoisk person inför ngt, vara så l. så stoisk inför ngt. Andersson (1845). Zeno utmärkte sig för ståndaktighet, stränghet, sjelfförsakelse, o. s. v.; derföre kallas den person, som visar sådana egenskaper, en stoicus eller stoiker. Gynther ConvHlex. (1848). (C. B. Rutström) var en sällsam blandning af stoiker och humorist. Wirsén i 3SAH 2: 546 (1887). (Krigsknekten Gaius’) förmåga att med en tränad stoikers eller en oxes lugn utan knot uthärda ansträngande marscher i svår terräng .. väckte (osv.). Lindström Leksaksb. 164 (1931). Jag blev ofta .. i tillfälle att bevittna, vilka stoiker negrerna äro inför döden. Eriksson Afr. 61 (1932). SvOrdb. (1986).
Spalt S 12066 band 31, 1991