| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STORMHATT stor3m~hat2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VinkällRVarbg 1566—67, s. 22 b, osv.) ((†) -er G1R 25: 478 (1555), Meyerson VapArboga 231 (i handl. fr. 1575)).
1) (förr) om öppen, under 1500- o. 1600-talet förekommande hjälm som (liknade en hatt gm att den) var konisk l. djupt skålformig o. försedd med brätte (i sht om sådan, jämförelsevis bredbrättad hjälm för pikenerare o. skyttar till fots l. till häst l. för rytteri med lätt rustning), (på nämnda sätt) hattlik stormhuva (se d. o. 2); i sht förr äv. dels om medeltida järnhatt, dels om (nära) motsvarighet under 1700- o. 1800-talet till 1500- o. 1600-talets stormhattar; förr äv. allmännare, dels om brättlös stormhuva, dels liktydigt med: (öppen) hjälm; jfr STORM-HUVA 2, -POTT o. MORION, sbst.1, JÄRN-, RYTTAR-HATT. G1R 25: 478 (1555). ArkliR 1560, avd. 1 (1564: Spanske huffwder eller Stormhatter). VinkällRVarbg 1566—67, s. 22 b (: Stormhattar morianer 100 st:r). Schroderus Comenius 699 (1639; om stormhatt av läder). Kättelhatten .. var utan tvifvel en stormhatt, stundom af koppar, med ganska bred karm, at i stormar skyla kroppen för de brännande saker, som östes ned ifrån muren, såsom hett vatten, aska, kalk, tjära. 1VittAH 1: 150 (1755). Den .. sämsta rustningen kallades Skyttetyg .. Det samma bestod af ett Stormhufvud eller en Stormhatt och en Krage .. Puchlor och långe Skerfvor både på armar och lår. 2VittAH 3: 216 (1788, 1793). I stället för stormhatt brukades stundom (på E. XIV:s tid) en lättare hufvudbonad af stål, kallad Päcknelika eller Spansk Hufva, som endast vägde 3 marker. Därs. 219. (Ryttarens) tunga hel-harnesk, som hindrade honom och hästen i alla rörelser, blef ändradt till ett bröstpansar och en stormhatt. KrigsmSH 1802, s. 32. KrigVAT 1843, s. 294 (ingående i sappörs utrustning). Stormhatten bäres (av infanterisoldaten) utanpå den, med fram- och bak-skärm försedde lägermössan, och eger med mössan lika form, nemligen af ”stympad kon”. Stormhatten, af svartlackeradt jern, består af (osv.). Därs. 1851, s. 164. (Birger Jarl avbildas) klädd i stormhatt och pansar, på sitt slagsvärd stödd. Hellberg Samtida 7: 174 (1872). (Rustningen hade inte) någon hjälm med visir, utan endast en simpel stormhatt. Lidforss DQ 1: 6 (1888). Fornv. 1920, 2: 4 (om senmedeltida järnhatt). Kulturen 1943, s. 30.
2) [jfr motsv. anv. av t. sturmhut, utvecklat ur anv. om höga, bredbrättade läderhjälmar (som togs i bruk efter 30-åriga kriget)] hög cylinderformad hatt med hård kulle, cylinderhatt; förr äv. dels om rundkullig hög hatt med breda o. uppsvängda brätten, dels om på mitten åtsnörd, ngt lägre cylinderhatt; jfr STORM, sbst.2 Till min älsta broder på Ramnäs skref jag .. att jag kommer öfver till riksdagen och hoppas där råka honom som Caput Familiae med en stor Stormhatt. Tersmeden Mem. 4: 127 (c. 1790). Den långe herrn .. klädd i vanlig öfverrock och stormhatt, var doktor Godén. Ödman VårD 2: 41 (1888). (Åt männen i sorgehuset) iordningställdes högt sorgflor på stormhatt, hvit halsduk. Nyblom Minn. 1: 180 (1904). Koreanerna sågo otroligt komiska ut i sina små stormhattar, som de buro, även när de sysslade med grovarbete. Bergman ÖarFjärrÖst. 342 (1931). I svart rock, mörka knappar, stormhatt med solfjädersrosett, lättade .. (kusken) fotsacken, besteg kuskbocken. Fatab. 1957, s. 125. Fogelström CaféUtp. 143 (1970). jfr (med ordlekande anslutning till STORM, sbst.1 I 1): Den som .. (i stormen) har ett hus, att sticka sitt hufwud under, han har en god stormhatt. Lundblad Shakespeare Lear 77 (1818; eng. orig.: a good head-piece). Hagberg Shaksp. 11: 77 (1851).
3) bot. (växt av) släktet Aconitum Lin. (med färgade hylleblad av vilka det översta är störst o. liknar en djupt skålformig öppen hjälm); i sht om (den blåblommiga) växten A. napellus Lin. (äv. kallad äkta, förr äv. vild l. blå l. vanlig stormhatt) o. om växten A. septentrionale Koelle (se a). Franckenius Spec. A 2 a (1659; om A. napellus). En Händelse igenom en giftig Ört, Blå Stormhatten kallad, af Joh. Noræo. M. D. wid handen gifwen. VetAH 1739, s. 41 (rubrik). Düben Vextr. 99 (1841; om släktet). Nyman VäxtNatH 1: 287 (1867: Vanliga Stormhatten). Lilja SkånFl. 376 (1870: Wild Stormhatt). Framför den grå stugan sträcka stormhattarna sina blåa spiror. Oterdahl En 49 (1927). Hylander PrydnV 29 (1948: äkta stormhatt). — jfr SEPTEMBER-STORMHATT. — särsk.
a) bot. om växten A. septentrionale Koelle, nordisk stormhatt (som har orent blå, stundom vita l. gulvita blommor); förr särsk. i uttr. gul stormhatt (jfr c), om A. septentrionale (med gulvita blommor). Fischerström 1: 7 (1779: Gul Stormhatt). Aconitum Lycoctonum L. (A. septentrionale Köll. — Stormhatt). Alcenius FinlKärlv. 96 (1863). Lusfloka .. (Lushatt, Lusört), kallas i Vermland och Norrland en art af slägtet Stormhatt, med håriga blad och smutsblå blommor: Aconitum Lycoctonum L. A. septentrionale Koell. Fries Ordb. 74 (c. 1870). Aconitum lycoctonum L., stormhatt. Med undantag för norra Dalarne, der denna ört endast förekommer allmän i de mot Norge gränsande fjällen, är stormhatten en karaktersväxt för de svenska fjällens björkregion. LAHT 1893, s. 158. Krok o. Almquist Fl. 1: 93 (1903: Nordisk Stormhatt). Böök ResSv. 183 (1924).
b) (numera föga br.) bot. om växten A. Cammarum Lin., trädgårdsstormhatt; anträffad bl. i uttr. vanlig stormhatt, glesblommig stormhatt. Lilja SkånFl. 376 (1870: Wanlig Stormhatt). Auerbach (1913: glesblommig stormhatt).
c) bot. prydnadsväxten A. anthora Lin. (som har gula blommor); särsk. i uttr. gul stormhatt (jfr a). Aconitum Anthora (gul Stormhatt) blifver 1 aln hög, har findelade, vackra blad. Lundström Trädg. 2: 5 (1831). VåraKulturvN 38 (1977).
4) [bildl. anv. av 1 (jfr 3)] (†) om den övre (i viss mån hjälmformiga) delen av läppformig blomkrona. (Blomkronan kan vara) (Gapande) ojämn .. til utseende som 2 läppar. Af hwilka Galea, (Stormhatt) kallas den öfwersta, och Barba, (Skägget) den nedersta. Möller PrincBot. 17 (1755).
5) [sannol. utgående från 1, med anslutning till STORM, sbst.1 I 2] (†) person som lätt brusar upp l. rasar l. tappar självbehärskningen o. d. Then girige Buken, then Kacklen, then Stormhatten, .. lismaren, sniken, okraren, och Plågomästaren. Wallius MChristophersdr A 8 b (1620). (Sv.) Tu storm-hatt, (t.) du Stürmer oder Stürmkopff. Lind (1749).
B: STORMHATTS-ART. (stormhatt- 1873) bot. art av släktet Aconitum Lin. Nyman FanerogFl. 129 (1873). —
-BLAD. (stormhatt- 1851—1922. stormhatts- 1828 osv.)
-BLOMMA. (stormhatt- 1796—1883. stormhatts- 1739 osv.)
2) blomma (se blomma, sbst. 1 a) av stormhatt. Kom, landets skaldemö! och .. (knyt en krans av örter) / .. Men tillåt ej din krans, hvars färgor menlöst skiftas, / Af Stormhattblommans prakt och Tibasten förgiftas. JGOxenstierna 2: 122 (1796, 1806); möjl. till 1. Laurell BeskrVäxt. 19 (1883). —
-DROPPAR, pl. (förr) stormhattstinktur; jfr droppe 2. SvFarm. 460 (1925). Gentz Lindgren 260 (1937). —
-EXTRAKT. (stormhatt- 1851—1904. stormhatts- 1930 osv.) (förr) extrakt av stormhattsrot o. stormhattsblad; jfr -blad 2. Berlin Farm. 2: 352 (1851). Ekbohrn (1904; om extrakt av stormhattsrot). —
-RANUNKEL. (stormhatt- 1867—1947. stormhatts- 1948 osv.) bot. växten Ranunculus aconitifolius Lin. Nyman VäxtNatH 1: 254 (1867). —
-ROT. (stormhatt- 1871—1927. stormhatts- 1895 osv.) rot (se rot, sbst.1 2 b) av stormhatt; särsk. (förr) om denna rot (ss. drog) med medicinsk användning. SvFarm. 237 (1871). Rosendahl Farm. 98 (1895). —
-SLÄKTE(T). (stormhatt- 1883 osv. stormhatts- 1905 osv.) bot. växtsläktet Aconitum Lin. Laurell BeskrVäxt. 21 (1883). —
-ÖRT.
2) (†) i uttr. blå stormhattsört: växten Scutellaria galericulata Lin., frossört. Bromelius Chl. 61 (1694). Lindestolpe Fross. 27 (1717).
Spalt S 12452 band 31, 1991