Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STRÄNGELIG l. STRÄNGLIG, adj.; superl. -ligast (HC11H 15: 66 (1697: strängeligaste, sg. best.)) l. -ligst (Schroderus Os. 2: 313 (1635: strängeligste, sg. best.), FörordnSollicit. 30/8 1680, s. 3 (: strängeligsta, sg. best.)). adv. se STRÄNGELIGEN.
Ordformer
(strängelig (strenge-) 1524—1697 (: strängeligaste, sg. best.). stränglig 1681)
Etymologi
[fsv. strängeliker; jfr mlt. strengelik; avledn. av STRÄNG, adj. — Jfr STRÄNGELIGEN]
(†)
1) = STRÄNG, adj. 12. Vid vore strengelige plickth och næffst. G1R 1: 197 (1524). — särsk.
a) substantiverat, i uttr. på det strängeligaste (jfr 2), ytterligt strängt. Schroderus Os. 2: 313 (1635). Då Wij .. hwar och een .. welat åthwarnat hafwa, Osz icke vthi oträngda och obewijsliga mål således at företräda (dvs. gå till kungs), aldenstund Wij dhen samma på dhet strängeligsta och vtan skonsmål straffa wela. FörordnSollicit. 30/8 1680, s. 3; jfr HC11H 15: 66 (1697).
b) om påbud o. d., = STRÄNG, adj. 12 a. Ett strängligt Budh. Dalius Valet A 1 a (1681).
2) = STRÄNG, adj. 13 a γ, substantiverat, i uttr. på det strängeligaste (jfr 1 a), ytterligt noggrant l. strängt. Tå .. (drinkare o. frossare) sin onda Wana affstå måste, och skola the föresatta Reglor på thet strängeligste hålla .. Tå finna the (osv.). Palmchron SundhSp. 249 (1642).

 

Spalt S 13028 band 31, 1993

Webbansvarig