| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUMPA stum3pa2, v.1 -ade (Balck Musæus I 2 a (1596: stumpat, p. pf.) osv.) ((†) pr. sg. -er Ernhoffer Ench. 87 b (1591)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (PJGothus Helg. B 4 b (1593: förstumpning), Cellarius (1729)).
(numera bl. dels i fackspr., dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) motsv. STUMP, adj. 1: göra (ngt) kort(are), avkorta (i sht gm att ta bort en stump); äv. (o. numera bl.): göra stumpar (se STUMP, sbst. 1) av (ngt), sönderdela (ngt) i stumpar (se särsk. slutet). Stumpa eller affkorta. Linc. (1640; under distrunco). Hummeltågor, om de .. på hustaken under snön om Vintern, rötas och sedan stumpas, tröskas, bråkas och häcklas, kunna .. til allahanda grofva väfnader nyttjas. Knutberg PVetA 1762, s. 18. — jfr SÖNDER-STUMPA. — särsk. skogsv. med avs. på virke: vid avmätning uppdela i (alltför) små delar (för kapning). HbSkogstekn. 240 (1922).
2) [jfr 1] (†) med avs. på (människa med tanke på) kropp l. lem: stympa; äv. i uttr. stumpa ngt från (människa l. djur), avhugga l. dyl. o. därmed skilja ngt (dvs. kroppsdel, från människa l. djur); äv. oeg. l. hyperboliskt, liktydigt med: slita ner (fingrar) till stumpar. Om noghor af .. (bina) är försumligh och laat, .. honom föhra the wth af stocken, och en af them stumpar hofuudet ifrån honom. Forsius Phys. 285 (1611). Dens. Fosz 174 (1621; med avs. på fingrar). At slijke, som sin eghen Lekamen stumpa, icke skole städhias til Prästeståndet, thet är wäl rätteligen stadgat. Schroderus Os. 1: 345 (1635). På somligom affhuggo the Händerna, och skuro Tungan vthur Munnen, somlige stumpade the aldeles til dödz. Därs. 610. (Olof den helige straffade dem som fortfor att vara hedningar,) somliga lät han hamla och stumpa til händer eller fötter. Peringskiöld Hkr. 1: 468 (1697). Dähnert (1784). — jfr AV-, FÖR-, SÖNDER-STUMPA.
3) (†) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 2: avkorta l. (för)minska, stympa; särsk. med avs. på text o. d.: ta bort l. förtiga l. undertrycka en del l. delar av; jfr STUMPLA, v.2 Stumpa icke tina gåffuo, thet är icke tacknemligit. Syr. 35: 14 (öv. 1536). (Våra krönikeskrivare) Hafwe .. wåra Crönikor stumpat, och icke medh then fulkomligheet, som wederborde, beskrifwet. Schroderus JMCr. Dedic. 1 b (1620). Man skrifwer om the Thracibus at the hafwa hafft itt sådant stumpat förstånd, at the icke haffua kunna räknat öffuer fyra. ALaurentii Ciegler 618 (1620). Thänderna falla och falla der hän the wecklande (felaktigt för wacklande) Stumper, / Win (felaktigt för Wil) intet mala sin mäldh, men målet stumpa the Swåra. Stiernhielm (SVS) I. 2: 30 (c. 1654). Aff lijtet Kläde blifwer en trång Brook .. (dvs.) Ringa förråd gör stumpadt måål. Grubb 6 (1665). Rålamb 13: 114 (1690). — jfr AV-, FÖR-STUMPA.
4) (†) motsv. STUMP, adj. 2, med avs. på egg(verktyg) o. d.: göra slö l. trubbig; äv. intr.: bli slö l. trubbig; äv. i överförd l. bildl. anv., med avs. på magnet: göra omagnetisk (o. verkningslös). Magneten drager Jernet och vthwijser polum, men hwijtlöken kan lijkwäl stumpa honom, och göra honom lahm och machtlöös. Sylvius Mornay 163 (1674). Cellarius 86 (1729; intr.). Därs. (: stumpning).
1) skogsv. till 1: skära l. hugga l. ta av (ngt) l. ta av en stump av (ngt). När träden råka at falla up i qvistarna på annan stående skog, så stumpar .. (bävern) af det likafullt, så långt han hinner til. VetAH 1756, s. 213. Stumpa af ett timmer. Konow (1887).
2) (†) till 2: gm stympning ta av (lem); äv. med indirekt obj. (Kejsaren) leet stumpa vthaf honom näsan. Schroderus Sleid. 118 (1610). När herren slår thesse Affgudar (dvs. rikedom, höghet, herrars gunst etc.) neder .. och stumpar them Händer och Fötter aff, tå (osv.). Ekman Siönödzl. 264 (1680).
3) bildl. (jfr stumpa, v.1 3); särsk.: ta bort (ngn), få (ngn) att utgå. Landsm. XI. 4: 19 (1896). Hillgren Delsbo 1: 64 (1925).
-STUMPELSE, r. l. f. stympande, stympning; i ssgn för-stumpelse.
Spalt S 13277 band 31, 1993