| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUMP (numera bl. ss. förled i ssgr stum3p~), adj. -are. adv. -T.
(numera bl. ss. förled i ssgr, med anslutning till STUMP, sbst.)
1) avhuggen l. avkortad l. stympad; äv. om fot: kort, bred o. missbildad, klump-. Item Tord skreddere m(e)dh the stompa fötterna haffuer och lägrat en löskekona. VadstÄTb. 130 (1587). Qvast, som dagliga bruks, ju längre ju stumpare blifver. Nicander GSann. 93 (1767). — särsk.
b) bildl.: dum l. kortsynt l. fåkunnig l. inskränkt; jfr STUM, adj.2 3 f. Forsius Fosz 328 (1621). Brenner Dikt. 1: 3 (1703, 1713; om människans vett).
2) om ngt som normalt är l. kan vara skarpt l. spetsigt: oskarp l. trubbig l. slö (se SLÖ, adj.1 1); äv. bl. i fråga om ngts form: trubbig; jfr STUM, adj.2 1; äv. bildl. Ther wordo tina (dvs. Kristi) Helgha Hendher och Welsignadha Fötter jämmerligha igenomslaghne medh tre stumpa Naghlar. PJGothus Böön. X 1 b (1572). Läm honom (dvs. Astrild) wingarne; bräck hans boga; giör pijlarne stumpa. Stiernhielm Herc. 335 (1658, 1668). Slijpstenen intet skär; men skärper pijlar, och yxor: / Samma natur mijn Käresta bär; Hon skärper, och hwäszer / Älskogen i mit bröst; men sielf är Hon stumpar’ än Hwätsteen. Dens. Öfw. (1658, 1668). Dahlstierna (SVS) 277 (c. 1696; om bryne). Om .. (månens) Horn äre stumpe, der hans öfwerste Spitz med swarte Fläcker är besprengd, kommer Rägn i de förste Dagar. Riddermarck Alm(Ld) 1697, s. 28. Stötte, sargade och kroszade sår kallas de, som med stumpa redskap, hwad namn de hafwa må, tilfogade blifwa. Acrel Sår 25 (1745). TLäk. 1833, s. 484 (om operationsinstrument). — särsk.
b) [jfr t. die zähne stumpf an etwas beissen] (†) i det bildl. uttr. bita tänderna stumma, förnöta sin stridskraft på ngt (dvs. krig l. krigsföretag). (De nederländska provinserna) synas .. Spanien ingen annor nytta gifwa, än at the .. Frantzosens wapn ifrån sine andre Länder affhålla, och til itt Säte aff Krijget bruka, låtandes Frantzosen ther på så godt som bijta sigh tänderne stumpe. Brask Pufendorf Hist. 82 (1680).
c) (†) om ädelsten: som har trubbiga hörn. 1 Stumpf fyrkantig Brillant. InventRegal. 1822. 1 större slipad rubin, stumph fyrkantig och fjedrig. RiksdRevStatsv. 1900, s. 237.
d) bildl. (jfr huvudmom., b); särsk. dels: verkningslös, dels om ngns penna (se d. o. 3 a β) l. sätt att skriva, betecknande att den l. det är oskicklig(t) l. klumpig(t) l. föga träffande o. d. Sathans Anslagh, Pijlar och Steenar äre wordne på honom (som framhärdar på den smala vägen) til .. Watn, stumpe och förgäfwes. Kempe Graanen Dedic. 10 a (1675). Ja, redan jag i tankan skrattar, / När Tolfman i din Socken dör, / Och du i stumpa pennan fattar, / Och Grafskrift öfwer honom gör. Strand Tisdfördr. 2: 94 (1763).
3) om ngns kropp: osmidig l. klumpig l. slö; äv. om känsla: avtrubbad, slö; jfr STUM, adj.2 2. Hans sinnes käntzla, såwäl som hans kropp är omsider stump och slö giort. SedolärMercur. 1: nr 16, s. 6 (1730).
4) om vinkel: som är större än 90°, trubbig; äv. om bastion: vars vinklar är trubbiga, trubbvinklig. Rålamb 1: 24 (1690; om vinkel). Dens. 8: b 4 b (1691; om bastion).
5) stum (se STUM, adj.2 2); anträffat bl. i fråga om onormal känselupplevelse av tänder vid sammanbitning. FKM 3: 67 (1810). Det är bekant, att de (i gastrodyni) sjuka beklaga sig deröfver, att tänderna efter dessa kräkningar kännas stumpa. Berzelius ÅrsbVetA 1832, s. 337.
6) stum (se STUM, adj.2 4); anträffat bl. ss. adv. Wid första hopsättningen skola stockändarne stötas stumpt emot hwarannan. Palmstedt Res. 28 (1778). Därs. 73 (1779). — Anm. Här anförda belägg kan möjl. äv. hänföras till STUM, adj.2
(1) -LISA ~li2sa, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare leden av kvinnonamnet Lisa] (i vissa trakter, förr) om liten halmdocka; äv. i uttr. ta stumplisa, benämning på lek varvid deltagarna skall ta upp en sådan docka med munnen från golvet. RedNordM 1927, s. 26. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 104 (1949: ta). —
(1) -NÄBB. [fåglarna utmärks av kort övernäbb (o. lång undernäbb)] (†) fågel tillhörande släktet Rynchops Lin. av underfamiljen Rynchopinae av familjen Laridae (måsfåglar), saxnäbb. Retzius Djurr. 54 (1772). Meurman (1847). —
(1) -NÄSA. [jfr t. stumpfnase] (numera föga br.) kort (o. bred) näsa; äv. om person med sådan näsa. Heinrich (1814). Dalin (1854; äv. om person). (Hon) vandrade ned för backen med vippande kjolar och stumpnäsan i vädret. Willebrand-Hollmerus Yngst. 131 (1927). Östergren (1948; betecknat ss. ”mindre vanligt”). —
(1) -SVANS. [jfr d. stumphale, t. stumpfschwanz] (numera föga br.) kort svans; anträffat bl. ss. förled i ssgr.
Ssgr (numera föga br.): stumpsvans-babian. om var o. en av de två aparterna mandrill o. drill (vilka kännetecknas av kort svans). 3NF 2: 649 (1924).
-får. [jfr d. stumpehalefår, t. stummelschwanzschaf] tamfåret Ovis pachycerca Fitz. (som har kort svans), kortsvansfår; jfr fett-svans-får. Lilljeborg Däggdj. 856 (1874). Auerbach (1913).
(1) -SVANSIG. (numera föga br.) som har kort l. stubbad svans, stubbsvansig. Kalm Resa 1: 168 (1753; om hästar). —
(3) -TRAMPARE. (†) om häst som lider av stumptrampning, häst som kotar över; överkotare. Billing Hipp. 249 (1836). —
(3) -TRAMPNING. (†) i fråga om häst, eg.: stel l. osmidig trampning; om felet att kota över, överkotning; jfr -trampare. Ehrengranat HästRör. 19 (1818). Dens. Ridsk. I. 1: 17 (1836). —
(4) -VINKEL. [jfr t. stumpfwinkel] (†) trubbig vinkel. Serenius (1734; under obtuse). Dens. (1741). —
STUMPIG, adj.1, se d. o.
Spalt S 13275 band 31, 1993