| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUM stum4, adj.1 -mme, -mma; -mmare. adv. -T.
1) om person: som inte kan tala.
a) som (vanl. på grund av i sht medfödd dövhet, stundom äv. annan permanent fysiologisk l. psykologisk defekt) icke kan tala, som saknar talförmåga. Han är född stum. Han blev stum efter en svår huvudskada. The ogudactige warde til blygd, och ware stumme j heluetena. Psalt. 31: 18 (öv. 1536; Bib. 1917: tystade); möjl. att hänföra till b. Iagh haffuer hafft min son hijt til tigh, then ther haffuer en stum anda. Mark. 9: 17 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Fullkomligen Stumme äro de, som ej förstå tal, icke eller med tal kunna yttra sina tankar. AArgillander hos Rosenstein BarnSj. Mm 7 a (1762, 1771). Den stumma från Portici. Opera i fem akter. Crusell Scribe o. Delavigne Stumm. Titelbl. (1836; fr. orig.: La muette de Portici). Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Jes. 35: 6 (Bib. 1917). SFS 1947, s. 1674. — jfr DÖV-, MARMOR-, ORD-STUM.
b) (i sht i vitter stil) om avliden person: som inte kan tala l. inte talar längre, vars stämma tystnat; jfr 4. Bellman (BellmS) 2: 60 (1767, 1791). På kyrkobacken stapelns klockor klämta / och mina vänner bäras stumma bort. Heidenstam Dikt. 138 (1895). Sjöstrand Vattum. 10 (1967). — särsk. i utvidgad anv., om helgon, betecknande att helgonet i en framställning icke ”talar” i bön utan endast får sina handlingar beskrivna. FörsprPsalt. (Bib. 1618).
2) om person med talförmåga: som (för tillfället) förhåller sig tyst, som (för tillfället) icke talar l. vägrar tala l. uttala sig o. d., tyst; stundom: förstummad; äv. ss. adv.; i sht predikativt. Stum som en fisk (se FISK, sbst.1 1 e); jfr 3. PErici Musæus 2: 50 b (1582). Och gifua icke alle diur röst ifrå sigh wthan allenest the som hafua lungo och andas. Ther före sägher man i Ordspråk: En wara stum såsom en Fisk. Forsius Phys. 323 (1611); jfr 3. Det är .. icke nog, att en .. inom statens område född menniska uttryckligen eller stumt förklarar sig vilja inträda i detta samhälle. Järta 2: 401 (1824). Ryttmästaren bugade sig stum. Carlén Repr. 438 (1839). Behandlingen (av en struphuvudsinflammation) börjades med tystnad, och den sjuke .. förblef fullkomligt stum i mer än sex veckors tid. Hygiea 1841, s. 89. Allra minst kan universitetet vara en stum åskådare af denna allmänna glädje. Wisén Tal 6 (1881); jfr 5. Jersild BabH 215 (1978). — jfr ORD-STUM. — särsk.
a) i fråga om att vara l. bli tyst l. mållös (se MÅLLÖS, adj.1 3) (på grund av förvirring, häpnad, vrede, sorg o. d.). Jag stod stum av förvåning över hans fräckhet. Wij wordo stum och steel: Wij fälte hand och mod. Stiernhielm Jub. 56 (1644, 1668). Små sorger kunna beklagas. Men dhe stoora giöra en stumm. Grubb 383 (1665). Blir du ej af häpnad stum? Ps. 1819, 12: 2. Jag stod alldeles stum inför det oväsen, som följde. Wägner Norrt. 8 (1908). Jag greps av förtvivlan och ursinne, kände mig sjuk, blev omtöcknad .. Jag blev stum. Martinson MötDikt. 66 (1950). Brunner SvVill. 94 (1987).
b) om person i skådespel: som (nästan) inga repliker har, som spelar en stum (i bet. 5 b γ) roll. Meurman (1847). Jag fick föreställa kejsar Sigismunds stumma figur (i operan Judinnan) och göra min entré till häst. Hellander Teat. 44 (1898). Arv 1956, s. 42 (om statist; i bild).
c) om vittne, särsk. bildl. (jfr 5). Böckerna, dessa allt annat än stumma vittnen om forna tiders händelser. Östergren (1948).
3) om djur: som (i egenskap av (oskäligt) djur) icke kan tala; äv.: som icke har något (hörbart) läte l. (för tillfället) icke utnyttjar sin förmåga att avge läten; numera nästan bl. med bevarad karaktär av bildl. anv. av 1 a (l. 2). Thet stumma arbetes diwret taladhe medh menniskio röst. 2Petr. 2: 16 (NT 1526; Bib. 1917: en stum arbetsåsninna). Fiskar, maskar och insecter äro aldeles stumme. Bergman Jordkl. 406 (1766). (Dubbelbeckasinen är) Stum vid uppflygandet. Ström SvFogl. 62 (1839). Visslande sångcikador, vilka enligt Xenarchos äro avundsvärt lyckliga, emedan ”de hava stumma honor”. Melin AmazUrskog. 121 (1929). Ingen ger stumma lamm (den som inte säger ifrån får ingenting). Holm Ordspr. 314 (1964); jfr: Ingen giffuer dumbe lamb. SvOrds. B 3 a (1604). — särsk.
a) om hund (som är vall- l. vakthund o. d.): som icke ger (l. kan ge) skall vid fara l. ss. signal o. d.; särsk. i bild. RA I. 3: 199 (1593; i bild). Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla. Jes. 56: 10 (Bib. 1917; Bib. 1541: Tyste hundar äro the).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. den stumma svanen, knölsvan (som inte har något egentligt läte, utom väsningar o. d.); motsatt: sångsvan. Den stumma Swanen, hwit med rödgul näbb, häckar hos osz wid den sydliga kusten af Skåne. Holmström Ström NatLb. 2: 57 (1852). Rosenius SvFågl. 4: 367 (1935).
4) om ngt sakligt: som inte kan tala; särsk. närmande sig bet.: som är ett dött l. livlöst ting; jfr 5. Wee honom som sägher til en stock, Waka vp, och til stumma stenen, Statt vp. Hab. 2 (”3”): 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: döda). (Vi tillbedja icke) nogra stumma beläten, som äre giorde af silfuer, stockar och stenar. KOF II. 1: 434 (1659). Jag vill leva .. bland träd och buskar — stumma vänner, som respektera min nervositet. ANobel (c. 1877) i 3SAH XXXVII. 1: 29. Penningen, som är stum, gör rak den som är krum, och qvick, den som är dum. Granlund Ordspr. (c. 1880). Världen är befolkad av darrande läppar och vibrerande öron, av lurar som ljuder och av lurar som lyssnar. Men jag: jag är ett öga. Stumt och dövt. Gyllensten Grott. 85 (1973). — jfr MARMOR-STUM.
5) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. av (1 a o.) 2, om ngt sakligt: som (för tillfället) icke ”talar” l. låter höra sig l. låter höra sin röst l. förmedlar något ”budskap” o. d., som (för tillfället) förhåller sig ”tyst”, tyst; ofta allmännare: som icke ger ljud ifrån sig l. varifrån inget ljud hörs, tyst; äv. om ljud (musik o. d.), liktydigt med: ohörbar; stundom: förstummad l. tystnad. Skönheeten snart sitt wärde miste, / All’ ögons strålar woordo stumm (om vi inte hade kärleken). Columbus OdæSv. 26 (1674). Den ofta stumma, men doch wigtiga allmänhetens Dom. Tessin Bref 2: 10 (1754). En hund skäller i den stumma vingården som betäcker Livias badrum. Atterbom Minn. 303 (1818). En och annan blomma stod, sedan sommarens högtid, ännu qvar; men stum och tyst var löfskogen. CFDahlgren 4: 121 (1831). (Katedralen vid midnatt utandades) en atmosfer, öfvermättad af .. rökelse, full av förklingande orgeltoner och aftynade latinska böner, — en spöklik sorgmarsch, som uppfördes med stum musik. Lundgren MålAnt. 1: 331 (1874). Viktor Rydberg. Vid underrättelsen om hans död. Stumma äro skaldens harpotoner, / Borta han, idéers främste tolk! Snoilsky 5: 170 (1897). Utanför står natten stum, / och som en dröm är det hela. Bergman TrAllt 15 (1931). Jag är fiskhuvudet (på tallriken) .. Min halvöppna mun är kokt, stum. Sjögren TaStjärn. 26 (1957). — särsk.
a) om musikinstrument l. klocka o. d.: som icke (längre) spelas l. går l. ljuder l. hörs. Huruledes den kalken .. som i kyrkian ligger, haf(ue)r upfylt een stoor deel af orgelwerkz pijporne medh stofft, att några af them äro stumma blefne. VDAkt. 1700, nr 295. Pianot, som nu var stumt, gömde ännu på de gångna årens valser och operapotpourrier. Söderberg MBirck 223 (1901). Oterdahl Borgarh. 272 (1913; om klocka). Hans (radio)-apparat .. fungerade ypperligt tills den en dag någon vecka efter jul blev fullständigt stum. SvD(A) 26/4 1926, s. 10.
b) om handling l. rörelse l. händelse o. d.: icke beledsagad av tal l., allmännare, av ljud överhuvudtaget, som utförs l. försiggår under l. kännetecknas av tystnad, tyst; äv. ss. adv. Locka de gyllene skördar ur jorden, som sjelfva synas öfva en stum gudstjenst och tillbedja naturens herre. Geijer I. 5: 202 (1819). Såsom det blixtrar stumt ur ett moln .. / .. Så (osv.). Franzén Skald. 7: 175 (1820). Hubendick FlickLek. 79 (1879; om dans utgörande pantlek). Tavaststjerna Inföd. 51 (1887; om handtryckning). Jag gick in, en stum nick hälsade mig. Eng Said AliNino 151 (1938). Han kvitterade artigheten med en stum bugning. Östergren (1948). — särsk.
α) (numera mindre br.) i uttr. stum film: film som saknar ljudregistrering (särsk. med tanke på tal), stumfilm. Den kräver författare, den talande filmens diktare. Den stumma filmen sköt författaren i bakgrunden. SvD(A) 1929, nr 71, s. 11. Filmen framföres .. i en ursprungligen synkroniserad upplaga, som här köres stum med levande musik. VeckoJ 1930, nr 11, s. 17.
β) [jfr eng. silent trade] (numera bl. i skildring av ä. förh.) i uttr. stum handel (äv. byteshandel o. d.), handel mellan primitiva folk, som tillgick så att den säljande parten på ett bestämt ställe lämnade sina varor o. drog sig undan, varefter den köpande parten anbringade betalning (i form av guld o. d.) vid varorna o. begav sig därifrån, varefter den säljande parten återkom o. tog med sig betalningen (om den ansågs skälig). UB 7: 12 (1874). Fatab. 1935, s. 133 (: byteshandel).
γ) teat. om spel l. roll o. d. i skådespel o. d.; äv. bildl.; jfr SPEL, sbst.1 6 e α. Lindfors (1824; om spel). Som någon egendom efter Alexander Seton icke finnes, komma väl exekutorerna af hans testamente att spela en stum roll. JAdlerbeth (1829) hos Ahnfelt Rääf 214. Förmodligen föreställer detta stumma spel styckets innehåll? Hagberg Shaksp. 1: 357 (1847). Han såg sig också i andra situationer, tillsammans med henne på ett båtdäck på resa, en lång resa med gott om tid, .. i ett hotellrum i en främmande stad .. Men alla dessa scener var stumma. Ekelöf Utflykt. 151 (1947).
δ) i överförd anv.: som icke är beledsagad av (förklarande) text. TT 1872, s. 143 (om produkter, utställda på en utställning). Globen 1926, s. 64 (om karta).
c) som icke uttryckes l. får utlopp i tal l. talade ord, ordlös; i sht om känsla (häpnad l. sorg l. vrede o. d.); äv. i uttr. den stumma konsten, om läkekonsten. Jag stod där i stum förvåning (häpnad, förtvivlan). Hennes tårar talade sitt stumma språk. En stum och slafvisk häpenhet. Gagnerus Stjernhjelm 10 (1776). Gerna må man, försänkt i stum beundran, skåda upp åt de höga, klara syften, dit den mångverkande Konungens lefnad sträfvade. CTJärta i 2SAH 17: 374 (1836). Kullberg Tasso 2: 20 (1860: konsten). Vi .. hade med den unga frun, ”Sitti Amira”, ett slags stumt samtal om hennes två vackra små barn. Bremer GVerld. 4: 173 (1861). Läste hon i Percy Hills ögon en stum fråga, så gjorde hon sig med flit mörk och ogenomtränglig. Siwertz Sel. 1: 180 (1920). Döparnas oskyldiga martyrlidanden kallar Bornkamm den stumma tjänst, som de gjort för att en ny ande av religiös fördragsamhet skulle vinna utrymme. KyrkohÅ 1961, s. 271.
e) [jfr c] liktydigt med dels (om lärdom): som inte meddelas l. sprids till andra, dels (om ngt skrivet): som stannar på papperet, dels (om fornfynd): som icke (är av den arten att den l. det) ger upplysning om tillkomsten, dels (om forntida period): varom ingenting är känt. Den stumma Lärdom, de instängde kunskaper, som finnas hos månge våre landsmän, hafva utan all tvifvel et värde för dem sjelfva. Kellgren (SVS) 5: 470 (1790). Folket kände aldrig några stumma pappersutgjutelser utan blott lefvande sång. KKD 3: 177 (1907). Brakteaterna från tiden efter c:a 1250, vilka med undantag av en enda typ äro ”stumma”, d. v. s. i prägelframställningen icke ge någon som helst upplysning om tid och ort för tillkomsten. Fornv. 1930, s. 291. HT 1971, s. 118 (om år beträffande vilka material o. kunskap brister).
f) språkv. om ljud l. bokstav i text: som icke (längre) uttalas; äv. i utvidgad anv., om tecken i notskrift: som består av en symbol (icke av bokstäver). Thett (dvs. l) är altijdh stumpt (i fr.) uthi, Fils, .., babil .. Item uthi Avril. och vieil. Pourel de Hatrize 12 (1650). Teken. Äro aldeles det samma, som caractères de musique .. Man delar dem bäst i Stumma och Förkorrtade. Envallsson 318 (1802). Stumt e bortfaller framför -es; t. ex. horse häst — horses. (Elfstrand o.) Gabrielson 49 (1945). ”h” i ”hjärna” är ett stumt tecken. SvHandordb. (1966). — särsk. [efter motsv. anv. av lat. muta (se MUTA, sbst.2); benämningen syftar på den momentana tillslutningen av talapparaten före ljudets uttalande] (†) om konsonanttecken l. konsonantljud: klusil (se d. o. I); äv. i pl., sammanfattande, om alla konsonanter l. konsonantljud utom likvidorna. Utaf Konsonanterna kallas l, m, n, r, s, Flytande; de öfriga kallas Stumme. Enberg SvSpr. 6 (1836). Björling Klangf. 89 (1880).
g) (om ä. förh.) om tändspole i explosionsmotor: som saknar vibrator (o. sålunda är ljudlös). Nerén (1930).
6) [jfr 5] bildl.: som inte visar förändring l. reaktioner o. d.
a) [efter motsv. anv. av t. stumm, fr. muet] (†) om vinmust: som (på grund av svaveltillsats) icke förändrar sin karaktär, som behåller sin stabilitet; jfr STUM, sbst.3 UB 5: 172 (1874).
b) [efter motsv. anv. av t. stumm] (tillf.) med. om hjärnzon: vilkens funktion (ännu) är oförklarad l. som vid skada icke visar märkbara symtom. Bergmark Nervsj. 143 (1931).
7) (†) om synd: som man icke talar l. får tala om, onämnbar; särsk. [jfr ä. t. stumme sünden] i uttr. stumma synder, ss. sammanfattande beteckning på de ss. onaturliga betraktade sexuella synderna (tidelag, blodskam, onani, homosexualitet o. d.); äv. om nidingsdåd, ungefär liktydigt med: onaturlig o. onämnbar. När man bedriffwer stomma syndher emoot naturen (bryter man mot sjätte budet). OPetri 1: 18 (1526). All slämheet, ther een person allena bedriffuer stumma synder, och warder sin brona qwitt, som han kan. PErici Musæus 4: 114 b (1582). We, Sodom .. / Hwi har tin stumma synd klädt af tig all natur? Kolmodin QvSp. 1: 28 (c. 1710, 1732). Posten 1769, s. 487 (om nidingsverk). Wedberg 1HD 147 (i handl. fr. 1799; i fråga om tidelag). Schulthess (1885).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): stumfilms-, äv. stumfilm-apparat. filmapparat för visning av stumfilm(er). TSvLärov. 1955, s. 207.
(1) -FÖDD, p. adj. (numera föga br.) född stum, stum från födseln. Nordforss (1805). Kræmer Sydfr. 56 (1853). —
(5 a) -PIPA. orgelb. i l. till orgel: pipa (se pipa, sbst.1 2) som icke avger ljud (utan har enbart prydande funktion), stum pipa, blindpipa. Fridegård Somm. 10 (1954). —
(5 b γ) -ROLL. teat. o. film. stum roll (se roll, sbst.1 2); äv. mer l. mindre bildl., motsv. roll, sbst.1 3 a. Bæckström EtikettGr. 220 (1946). Widerberg Drak. 108 (1959; bildl.). —
(5 b γ) -SCEN. teat. o. film. stum scen (se d. o. 2); särsk. i stumfilm. SvD(A) 1930, nr 204, s. 8. —
(2 a) -SLAGEN, p. adj. (numera föga br.) förstummad. Rosenius Bud 190 (1858). Jag kunde icke säga ett ord, utan stod där .. stumslagen över en sådan fräckhet. Essén Misst. 44 (1911).
1) till 1: egenskapen (l. förhållandet) att icke kunna tala (vanl. beroende på dövhet, i sht medfödd dövhet), oförmåga att tala; äv. allmännare: oförmåga att frambringa ljud överhuvudtaget. Schultze Ordb. 4876 (c. 1755). Först .. i slutet af 16:de århundradet .. hade man insett, att stumhetens orsak, och dess enda orsak, ligger i bristen på hörsel. Tegnér SprMakt 10 (1880). PsykPedUppslB (1946; äv. allmännare). jfr ord-stumhet.
2) till 2, om förhållandet att en l. flera personer förhåller sig tyst(a), tystnad. At .. i fruchtan at bli hatad .. af folket tiga til folketz synder .. Det är en diefwulsk stumhet. KyrkohÅ 1907, s. 263 (1726). Stumhet rådde, ingen uttalade sig, ingen yttrade sina tankar. Cygnæus 5: 135 (1872). Tror du verkligen att världen blev bättre om de bittra dömdes till stumhet. Siwertz Tråd. 80 (1957).
3) i överförd l. bildl. anv. av 2 (jfr stum, adj.1 5), om tystnad l. tysthet som kännetecknar ngt sakligt l. ngns hela omgivning (stundom äv. med inbegrepp av personer); äv. om tystnad som kännetecknar talorgan. Hela hennes (dvs. människans) lif bådar förgängelse; men ingenting uttalar den så som grafvens rysliga stumhet. Geijer I. 2: 57 (1814). Den första kärleken, med dess blyghet och stumhet. Böttiger i 2SAH 39: 167 (1865); jfr 2. Man hörde .. hur havet redan vräkte mot kusten. Men stumheten här inne tycktes därigenom endast djupare och större. Malmberg Fiskebyn 189 (1919). Hans läpp hade slagits med stumhet. Kjellgren Smar. 119 (1939). särsk. (†) motsv. stum, adj.1 5 f, om förhållandet att ett l. flera bokstavstecken icke uttalas; uttalsbortfall l. dyl. (Sv.) Stumhet .. (fr.) élision. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1817).
Ssgr: stumhets-ande. (i vitter stil, numera bl. tillf.) till stumhet 2, om tystnad tänkt ss. en ande. Bremer Nina 411 (1835).
-period. särsk. till stumhet 2: period (se d. o. 3) under vilken en författare ingenting producerar, period av tystnad. ALangenskjöld (1935) hos Runeberg EDikt. 53.
Spalt S 13260 band 31, 1993