| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUMMA stum3a2, v.1 -ade.
(utom i ssgn FÖR-STUMMA, v.1 numera bl. tillf.) bli stum (se STUM, adj.1 1 a), förstummas (se FÖR-STUMMA, v.1 1); äv. i överförd l. bildl. anv., motsv. STUM, adj.1 2, i fråga om skriftlig framställning; jfr STUMNA, v.1 Polhem Brev 152 (1722; i fråga om skriftlig framställning). Dy stummar tu, otrogna sinne, / När Herrans ord tig säger för, / At nådens krafft i hiertat inne / Hos tig gå up och aflas bör. Österling Lärops. 215 (1724). BonnierLM 1978, s. 258 (i p. pf., om pina). — jfr FÖR-STUMMA.
Spalt S 13270 band 31, 1993