stumpen | SAOB

Publicerad 1993

STUMPEN, adj.

Etymologi

(†)

1) motsv. STUMP, adj. 1, om person: stympad l. lemlästad l. vanför. Stumpen och krumpen, giöra lijkaste laget. Grubb 769 (1665); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880). (Sv.) Stumpen, stumpad, (lat.) Mutilus, mutilatus, mancus. Schenberg (1747).

2) om sädeskorn: slö (se SLÖ, adj.2); jfr STUMP, adj. 2 (d). Risingh LandB 24 (1671).

Spalt S 13279 band 31, 1993

Webbansvarig