| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUPA stɯ3pa2, adv. o. adj. oböjl.; förr äv. STUPE o. STUPO, adv.
I. adv. o. adj. oböjl., ss. senare led i ssgr.
1) ss. adv. för att beteckna förändring av ngts läge från upprätt(stående) till starkt lutande l. liggande ställning med framsidan ned l. för att beteckna att ngn faller l. störtar på huvudet; ss. senare led i ssgrna BRÅD-, FRAM-, HUVUD-, KULL-STUPA.
2) ss. adj.
a) för att beteckna att ngt l. ngn lutar starkt framåt l. kännetecknas av stark lutning framåt; ss. senare led i ssgn FRAM-STUPA.
b) för att beteckna att ngt (terrängföremål o. d.) stupar skarpt l. tvärt nedåt; ss. senare led i ssgn BRÅD-STUPA.
II. ss. adv., ss. enkelt ord.
1) (†) om person (äv. djur): framstupa, framåtböjd; särsk. i uttr. ligga stupa med huvudet, ligga med huvudet ned; om ngt sakligt: med (stark) lutning framåt, (framåt)lutande, (framåt)böjd, i (starkt) lutande ställning; på sned, snett; äv.: brant, brådstupande. The plägadhe falla nidh stupo på theras ansichte för them som the gioorde wyrdning. OPetri 3: 71 (1530). Thå .. hon skulle födha, gick hon allena vth i marcken och födde barnet, och sädan lade thz stupa och kastade måsz däruppå och gick thär ifrån. ÄARäfst 95 (1596). Kommandes til Stranden, ther Strömmen faller stupa vthföre i Hafwet, funne the ingen. Sylvius EOlai 225 (1678). (Fr.) Vaisseau qui tanque, (sv.) Skepp som går stupa eller gräfwer med Förskieppet, aff för mycket segelförande. Rosenfeldt Tourville 117 (1698). En liten pilt, som ligger stupa öfwer sina leksaker. Rydelius Förn. Föret. § 20 (1718, 1737). Liten till växten, gick något stupa, men red nästan supinus (dvs. tillbakalutad). BL 20: 342 (cit. fr. 1771). Ligga stupa med hufvudet. Dalin (1854). Klipporna hänga stupa öfver vägen. Ahlman (1865). Björkman (1889; med hänvisning till: framstupa). — särsk. i uttr. hålla stupa med ngt, hålla ngt i lutande l. sned ställning, hålla ngt så att det lutar (starkt). (En kvinna jonglerade o.) dansade .. medh tvenne passeglaass, uthi huilka war något öhl, hållandess stupa medh ölet. Gyllenius Diar. 274 (c. 1670). Anm. till II 1. I vissa språkprov kan stupa alternativt äv. fattas ss. adjektiv i predikativ ställning.
2) (†) huvudstupa (se d. o. I 1 o. 2). Bedlegr. 33 (1647). Heimdalur eller Mercur, .. hwilcken far stupa utföre til Helz, att igenhämpta Solen. Rudbeck Atl. 2: 658 (1689). Så snart masken utkläckes, kryper han stupe ner i bladslidan och utsuger all den saft, som (osv.). LfF 1848, s. 161. LoW (1889).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) uppochned. Een glaspijpa, fyld medh quecksilfver och stupa stält i quecksilfver har den egenskapen, att (osv.). Polhem ESkr. 3: 190 (c. 1710). Til mera säkerhet, at ingen ånga skal gå utaf, så vändas de (dvs. vinbuteljerna) stupa eller med halsarne underverts i sanden. VetAH 1743, s. 178. (Gubben) vänder koppen stupa för fjärde kasken, struphuvudet nickar, så torkar han mun med avigsidan av handen och harklar litet. Parling Motorsåg. 268 (1950). Taltrasten flöjtar i en frötall. En mes hänger stupa på en enbuske och hackar bär. Vi 1952, nr 25, s. 27. (Torparhustrun) såg ner i sin tomma kaffekopp, där sumppartiklarna flutit isär och bildade underliga krumelurer. Tog koppen och vände den stupa. Parling NödLust. 58 (1953).
Spalt S 13322 band 31, 1993