Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUTT stut4, adj. -are.
Ordformer
(stott- c. 1730 (: stottminnig). stutt- 1585 (: Stutt halm) osv.)
Etymologi
[sv. dial. stutt, d. stut, fvn. stuttr (nor. dial. stutt); assimilerad parallellform till STUNT, adj. — Jfr STÖTT, adj., STÖTTING, sbst.1—3]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kort. De Latiner .. hafwa samma vocales, stundom förlängda, stundom stutta eller förstäkta, äfwen då de äro instängde af consonante. Hiärne Orth. 139 (1717). Ett finskt ordspråk så lydande: ”ju stuttare (kortare) ju vatare” (raskare). HLilljebjörn Hågk. 2: 103 (1867).
Ssgr: STUTT-HALM. (†) = stunt-halm. GripshR 1585, s. 213. —
-MINNIG. (stott-) (†) som har kort minne. Broman Glys. 1: 713 (c. 1730). —
-STRUMPA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) fotlös, grov strumpa som gick upp över vaden o. användes ss. (extra) strumpskaft i grova arbetsskor o. vintertid äv. kunde dras utanpå skoskaften med rem som spändes under skon. NorrlS 1—6: 102 (1798). Bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och näfverskor, var enkel nog. Hallström DödFall. 183 (1902). I Undersåker och östra Åre var det förr vanligt, att man utanpå långstrumpan använde stuttstrumpa. Rig 1942, s. 118.

 

Spalt S 13347 band 31, 1993

Webbansvarig