Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUNT stun4t, adj.
Etymologi
[fsv. stunter; jfr fd. stunt (d. dial. stunt- i ssgn stunthose, slags fotlös strumpa), mht. stunz, feng. stunt, dum (eg.: kortsynt l. korttänkt), eng. dial. stunt, kort o. tjock, ävensom fvn. stuttr osv. (se STUTT, adj.); möjl. med nasalinskott till svagstadiet av STÖTA, v.; möjl. dock (jfr STINTA, sbst.1) i stället rotbesläktat med lat. tondere, avskära, dentalutvidgning av roten i temnere, håna, förakta, gr. τέμνω, jag skär (se ANATOMI, TONSUR). — Jfr STYNTA]
kort l. avkortad; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ss. förled i ssgr; jfr STUTT, adj., STÖTT, adj. Stunt undervisning (osv.). JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 112 (i titel på skrift). (Sv.) Stunt .. (lat.) truncatus, brevis. Ihre 2: 806 (1769).
Ssgr: A: STUNT-HALM (stunt- 1555—1601. stunte- 1665) (†) halm som vid skörd o. tröskning behandlats så att stråna brutits o. blivit korta- (re); motsatt: långhalm. GripshR 1555, s. 33 a. UUKonsP 7: 233 (1665). —
-PÅLE. (i Dalarna, mera tillf.) om var o. en av de två i en fågelfällas (fågelstocks) låga ände ingående korta pålarna; motsatt: långpåle. Levander DalBondek. 1: 24 (1943).
B: STUNTE-HALM, se A.

 

Spalt S 13298 band 31, 1993

Webbansvarig