Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STYGIAPUTT, äv. särskrivet STYGIA PUTT l. STYGGA PUTT l. STYGGE PUTT, r. l. m.
Ordformer
(styg- 1658—1734. stygg- c. 1654. -a- c. 1654 (: Stygga putt). -e- 1732 (: stygge putt). -ia- 1658 (: Stygia putt)—1734 (: Stygiaputt))
Etymologi
[sannol. efter lat. Stygia palus, av Stygia, f. av Stygius, av gr. Στύγιος (se STYGISK), o. palus, kärr, moras; senare leden är PUTT, sbst.1; formen Stygga beror sannol. på anslutning till STYGG, adj.]
(†) om dödsriket l. underjorden l. avgrunden l. Hades (möjl. med särsk. tanke på floden Styx l. den mörka sjön vid sammanflödet av Styx o. Kokytos); jfr PUTT, sbst.1 2. Denne (dvs. fru Lusta) som för tigh (dvs. Herkules) stodh, den du menst wara gudinna, / Ähr ifrån Stygga putt, hin stigges dotter och Alster. Stiernhielm (SVS) I. 2: 27 (c. 1654). Jag swär wid Stygia-putt, at denna Hwiskleken är nu så ny, begärlig och brukelig, som sielfwa Visiterne. Dalin Arg. 2: nr 17, s. 6 (1734).

 

Spalt S 13421 band 31, 1993

Webbansvarig