| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÄNGEL stäŋ3el2, r. l. m.; best. -eln (KulturbVg. 2: 56 (1748) osv.), äv. (numera föga br.) -elen (HögaV 5: 5 (Bib. 1541), Roos BladFall. 20 (1907)) ((†) -len Sahlstedt (1773), Widegren (1788)); pl. -lar; förr äv. STÄNGLA, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -or.
1) jämförelsevis smal l. tunn, icke vedartad (direkt ur jorden uppskjutande) växtstam, stjälk l. strå; äv. ingående i farmaceutiskt preparat o. i maträtt; ss. senare led i ssgn HANN-STÄNGEL förr äv. om ståndare; särsk. (bot.): bladlös örtstam. Rålamb 14: 11 (1690). Stängel .. (dvs.) den stammen på örten, som bär allenast blommor; men ej blan. Haartman Linné Indeln. K 4 a (1753). I .. Ångermanland är det fina linet städse finstjelkigt .. då deremot i Helsingland linet är gröfre i stängeln. QLm. 3: 14 (1833). Först då stamknoppen är väl öfver jordytan, rätar sig stängeln. Fries Växtr. 13 (1884). Koka den söndertagna sparriskålen .. så att stänglarna bevara en viss fasthet. Randel SpisSpett 253 (1927). En ny metod, enligt vilken morfin kan direkt utvinnas ur .. (opievallmons) torkade stänglar och blad. Hewe VälsignVäxt. 60 (1939). Olsson Odlarb. 61 (1993). — jfr ALOE-, BLAD-, BLOM-, BLOMSTER-, FRÖ-, HAMP-, HANN-, ISOPS-, LILJE-, LIN-, NEJLIK-, PAPYRUS-, RÖR-, SIDO-STÄNGEL m. fl. — särsk.
a) i uttr. skjuta stänglar, förr äv. skjuta o. d. i stängel l. stänglar, om växt(del): alstra l. frambringa l. utveckla l. få stänglar, resp. stängel. Dän som haffwer biståckar .. sår .. (rovor) för blomorna skull åt bijna och om wåran låter riffwa bladen aff på thet att roffwan må strax stiga i stänglar och i blomor. Rosenhane Oec. 78 (1662). En egenhet hos .. (gräset ängsgröe), att det nemligen blott en gång om året skjuter i stängel och blomma. EconA 1807, nov. s. 111. Skjuta höga stänglar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Skjuta i stänglar. Schulthess (1885).
b) bildl. Hon var då aldrig sjuk, Jasmée? den täcka stängeln. Almqvist God. 85 (1838). Laurin 3: 124 (1931).
2) (numera i sht i skildring av ä. förh.) motsv. STÅNG 1 o. STÄNGA I 2, på dörr l. port l. grind o. d.: regel (se REGEL, sbst.2 2), (skott)bom; äv. allmännare, om låsanordning; förr äv. dels om spärrande bom o. d., dels, på låshus, om spärregel, förregling (se FÖR-REGLA 2); äv. bildl., särsk. liktydigt med: nyckel; jfr STÄNGSEL I 8. VarRerV 23 (1538). Vti .. konungh Magnus (Ladulås) tijdh war här vti rijkedh .. sådan tryggheet, att ingen behöfde settie låås eller stengell för sijne ladedörer. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 77 (i handl. fr. 1539). Kymene älf .. foro vi strax öfver och öpnades stängeln vid broändan som af Ryssar bevakades. BtVLand 4: 59 (1754). (Dörren) med starka gångjärn och stängel af trä, at uti muren inskiuta. VDAkt. 1790, nr 524. Han är innehafvaren af den mystiska stängeln, som öppnar alt, som är slutet. MeddNordM 1899—1900, s. 38. Stängel (dvs.) Anordning å låskistan i form av vred e. d. för att gillra låsregeln i intryckt eller låst läge. Jong TerminolLås 29 (1942). Ljung EnköpH 1: 98 (1963; om ä. förh.). — jfr JÄRN-, PORT-, SKJUT-, SKOTT-STÄNGEL.
3) om jämförelsevis smalt o. tunt, ofta rörformigt föremål l. organ o. d. Broocman Hush. 4: 50 (1736). Munnen (hos torsken är) försedd med köttaktige trådar eller stänglar wid ändan af undra käken. Fischerström 4: 229 (1795). Från takets midt nedhänger på kort stängel en elektrisk ljuskrona. TT 1901, Ark. s. 8. Höga stänglar af korall reste sina grenlika skelett. Berger DrömHelv. 244 (1906). — jfr ANTENN-, SALPETER-STÄNGEL. — särsk. i fackspr. om långsmal, stavformad kristall l. ansamling av kristaller. Törngren Artill. 3: 125 (1795). Amfibolen förekommer i långa, kors och tvärs liggande stänglar. TT 1901, K. s. 61. Cannelin (1921). — jfr SALPETER-STÄNGEL.
-BRAND. (numera föga br.) stråbrand, stråsot; jfr -sot. MosskT 1892, s. 273. 2SvUppslB 26: 1057 (1953). —
(1, 3) -KVARTS. [jfr t. stangenquartz] (†) om aggregat av stängelliknande kvartskristaller. Retzius Min. 193 (1795). —
-LAV. bot. laven Cladonia gracilis (Lin.) Willd. (som vanligen har höga o. smala bålbildningar (podetier)). Acharius Lich. 191 (1798). Ursing SvVäxt. Krypt. 188 (1949). —
STÄNGLIG, adj. mineral. o. geol. till 3 slutet: som består l. har inslag av l. kännetecknas av stänglar; särsk. om textur l. struktur hos bergart o. d.: betingad av parallellt anordnade, nålformiga mineral l. linjärt utsträckta partiklar. VetAH 1820, s. 101. Jökelisen är i följd af sin uppkomst sammansatt af korn, sjöisen af vertikala stängliga massor. TurÅ 1890, s. 124. Zoisiten förekommer i många kristalliniska skiffrar, i synnerhet i hornbländeskiffer, men äfven i granit, såsom prismatiska kristaller och stängliga aggregat. 2NF 33: 816 (1922).
Spalt S 14132 band 32, 1997