Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÄRTING stær3tiŋ2, förr äv. STÄRTNING, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(sterrt- 1704. stärrt- 1755. stärt- 1705 (: stärtingsvall) osv. -ing 1704 osv. -ning 1775 (: stärtnings-wall)—1777 (: stärtningsvall))
Etymologi
[sv. dial. stärting; till sv. dial. stärt, handtag på plog o. d., skaft, upprättstående handtag på stäva, obruten form av STJÄRT; jfr äv. nor. dial. stert, stump, avhuggen stjälk m. m. — Jfr STARTING]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vissa kortvuxna starrarter; äv. om halvgräset Agrostis canina Lin., brunven. Sernander LöfängBjärkSäb. 46 (cit. fr. 1704). Hirsstarr med flere små slags starr, kallas här (dvs. i Näsby socken i Östergötl.) stärrting. VetAH 1757, s. 279 (1755). Sernander LöfängBjärkSäb. 30 (1925; om A. canina).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STÄRTINGS-GRÄS. om brunven (betraktad ss. ett gräs). Boije Landth. 201 (1756). Sernander LöfängBjärkSäb. 30 (1925). —
-VALL. (sank) vall huvudsakligen beväxt med ”stärting”. Sernander LöfängBjärkSäb. 63 (cit. fr. 1705). VetAH 1777, s. 161.

 

Spalt S 14173 band 32, 1997

Webbansvarig