Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURMULA sɯ3r~mɯ2la, v. -ade; förr äv. SURMULAS, v. dep. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(sur- 1712—1913. sure- 1723. -a 1723—1913. -ad, p. pf. 1712. -as 1749)
Etymologi
[jfr (ä.) d. surmule, mlt. sūrmūlen, t. sauermaulen; ordet är i sv. lån från (ml)t. l. möjl. bildning till SUR-MUL l. SURMUL(EN) l. förb. sur mule (jfr språkprovet 1690 under SUR, adj. 3 a β)]
(numera mindre br.) (gå o.) vara surmulen (se d. o. 1); förr äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: surmulen, dyster. (Fvn.) Dauflig .. (sv.) sorgse, surmulad. Spegel 78 (1712). (T.) Pfaudern, (sv.) surmulas. Lind 1: 1220 (1749). Det är ock et evigt surmulande med dig! — Om jag i all verlden visste, huru jag skulle få dig munter! Stridsberg Landpr. 12 (1795). Ett mycket inveckladt och konstigt sätt att surmula på, hvarmed han plågade sin mor, sin syster och sig själf. Selander Keller Seldw. 1: 11 (1913).

 

Spalt S 14653 band 32, 1998

Webbansvarig