Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVID svi4d, sbst.2, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. slang svid (Landsm. 1910, s. 95), kläder, kostym; sannol. ombildning av rommani sivdo, p. pf. av sivava, sy, ytterst av sanskr. sīvyati, syr, etymologiskt identiskt med SY, v. (se OGjerdman i NysvSt. 1937, s. 198). — Jfr SVIDRA]
(vard.) kostym (se d. o. 4 c). Asklund Fanfar 24 (1934). Huvudsaken han fick tillbaka sviden, pipan, klockan och pluskan, fast den var tom. Wassing GropSkog. 7 (1965). Jag ville inte ha några tidlösa kläder. Jag ville ha en snitsig svid och en kort överrock. Strömstedt MittLiv 2: 99 (1982).
Avledn.: SVIDA, v.1 [sv. slang svida sig, svidad (NysvSt. 1937, s. 198)] (vard.)
1) refl.: klä sig (så l. så); särsk. i fråga om att klä upp sig l. klä sig snyggt; jfr svidra. SvOrdb. (1986).
2) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: klädd (så l. så); särsk. i uttr. skarpt svidad, snyggt klädd, ”uppsträckt”. Trottoarerna var .. spikade med skarpt svidade storspelare och svindlare. Mezzrow o. Wolfe Dans 16 (1953). Svidad i min nya bredrandiga gangsterkostym. ÖgCorr. 12 ⁄ 3 1968, s. 10.
Särsk. förb. (vard.): svida om. klä om sig (jfr svidra om sig); äv. bildl. DN 22 ⁄ 9 1984, s. 16. GbgP 20 ⁄ 4 1988, s. 38 (bildl.).
svida upp, äv. opp. klä upp (ngn); jfr svidra upp sig. Cy Devore svidade upp oss i skarpa smokingar. Mezzrow o. Wolfe Dans 321 (1953).

 

Spalt S 15107 band 32, 1999

Webbansvarig