| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVIKA svi3ka2, v. -er, svek sve4k (sveko sve3kω2), svikit, sviken; förr äv. SVIKAS, dep. (ipf. sg. sweck G1R 3: 361 (1526: besweck); sweeck GudlVis. A 4 a (1530), 1Mos. 3: 13 (Bib. 1541: besweeck); svek (sweek) Rom. 7: 11 (NT 1526: besweek) osv.; svikte (-w-, -ij-) RARP 3: 133 (1640: beswijkte), Wetterstedt Mut. 61 (1832: sviktes, pass.). — sup. suecket Visb. 1: 104 (c. 1640); sueket Schück Wivallius 1: 192 (i handl. fr. 1633: besueket), Visb. 1: 154 (c. 1640: besueket); suickit GlTer. 8 (c. 1550: besuick(it)); svekit (-w-, -tt) HH XIII. 1: 97 (1563), Afzelius SæmE 173 (1818); swiket (-ij-) KOF II. 2: 154 (c. 1655), Verelius Herv. 105 (1672); svikit (-w-, -ij-) 2Kor. 7: 2 (NT 1526: beswikit) osv.; svikt Hesselius Zaletta 44 (1740), Atterbom Lyr. 3: 207 (1839). — p. pf. suekit, n. KOF 1: 273 (1575); swegne, pl. G1R 12: 143 (1539: beswegne); sveken (-w-, -ee-) OPetri 1: 520 (1528: beswekna, pl.), Kellgren (SVS) 2: 316 (1790: svekna, pl.); swijcken Helsingius (1587: beswijcken); sviken (-u-, -w-, -ij-) Mat. 2: 16 (NT 1526: beswiken) osv.; svikt GFGyllenborg Vitt. 3: 116 (1783, 1797), Levertin II. 2: 61 (c. 1906: svikta, sg. best. n.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
I. intr.
1) om ngt konkret: böja sig l. vika sig l. ge med sig l. sjunka ned l. samman o. d., svikta (se SVIKTA, v.1 I 1); numera i sht om ngns ben: i maktlöshet vika sig; äv. mer l. mindre bildl. Gamla wäghar suika icke. GlOrdspr. 12: 28 (Bib. 1541). Vnder den ena wäggen (till Vetlanda kyrka) swijker grundwalen på halfua wäggen. VDP 1668, s. 156. Digelen förluterades och utstod den häftigaste hetta utan at svika. VetAH 1789, s. 250. Mot hofvet hör man er, små vittre herrar, skrika / Och det är hofvets skuld att edra luftslott svika. CVAStrandberg 2: 367 (1865). Kom icke för nära till tjärnens brädd, / det är svikande gungfly der. Tavaststjerna Morg. 215 (1884). Alla var tysta nu när (den nedstuckna) vargen gick ned, först på knäna; sedan svek bakbenen. Strömholm Fält. 51 (1977). — särsk. (numera föga br.) i p. pr., om brant: som stupar utför. Ett ensamt skidspår som slutar / vid plötsligt svikande brant / där vindsliten fura lutar / sig ut öfver klippans kant. Gripenberg Aftn. 47 (1911).
2) (†) begå bedrägeri, bete sig bedrägligt, luras. Bacchus är en skalk som lijk Astrild kan swika, / Ok hans Liufflokning kan man ey altijd vndwijka. Lucidor (SVS) 220 (1672). Vi begifva oss nu med Författaren på Masqueraden .. Och där man fritt, Police til trotts, får svika Och visa blott hvad vackrast är. Kellgren (SVS) 4: 161 (1780).
3) om person: uraktlåta att fullgöra plikt(er) l. skyldighet(er) l. löfte(n) o. d.; icke svara mot ställda krav l. förväntningar (i sådant avseende); icke stå vid sitt ord; äv.: ge upp, ge sig, ge vika. Svika i trohet mot sina ideal. Sätter oss .. scrifften fore löön for wåra godha gerningar, på th(et) .. at wij .. forsterkia oss j troone, wetandes ath gudh icke swiker j sitt löffte. LAndreæ Troona 8 (1528). Then swarte tigh aldrig förtro, han plägar gerna swijka. Arvidi 189 (1651). Swijka dhe sworne, och icke dhe borne .. (dvs.) Blod är altijd tiuckare än watn. Grubb 774 (1665); jfr: Ofta svika de svorne, aldrig de borne. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr III. Han borde bära halfva bördan, men svek. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ändtligt de tappraste sveko; / För vapenmakt icke de veko, / Men blott för den qväfvande rök. Oscar II I. 1: 12 (1858, 1885). Män äro jämt sig lika: / en fot på strand och en i båt / och snara till att svika. Blomberg Vis. 51 (1924). Björck K12Stövl. 75 (i handl. fr. 1940). Icke kommer det mig vid, att andra sviker. Icke berör det min heder, att andra löper från sin. Moberg Rid 78 (1941). — jfr O-SVIKANDE. — särsk.
a) i fråga om att inte lojalt deltaga i drickandet i ett dryckeslag. Intet swika i dryckom. Serenius (1741). Rör på ditt glas! / Ingen får svika. Wennerberg 4: 136 (c. 1847, 1885). Du, Klas, du vill ha en sup, eller hur? Du är inte den som sviker, va! Gustaf-Janson ÖvOnd. 97 (1957).
b) i fråga om att utebliva l. icke infinna sig o. d.; särsk. om uteblivande osv. från ngn som förväntats infinna sig; äv. om djur l. ngt sakligt (jfr 4). Ständigt kommer jag ihog ditt löfte att jämte din Fru hälsa på oss i vinter. Låt se att Du icke sviker. JLRuneberg (1859) i Konstnärsbrev 1: 56. I dag, när solen för en gångs skull sviker, och tung, grå dimma vältrar från havet. Rogberg Två 165 (1929). Om .. (indianernas) äventyrliga liv, deras bittra kamp mot svält och köld när renen sviker, går det sägner. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 140 (1932). Publiken svek, stod det i tidningarna. Malmsten DagKastanj. 76 (1994).
4) om ngt sakligt, i fråga om att inte fylla sin uppgift l. uppfylla förväntningar o. d.; ofta liktydigt med: inte fungera l. sluta att fungera, fallera, mankera, klicka; äv., särsk. om lära, förutsägelse, förhoppning o. d.: visa sig vara felaktig, inte stämma; komma till korta (se KORT, adj. 7 b γ γ’), inte räcka till; slå fel. Hans goda humör sviker aldrig. Gudsfruchtan är nyttig til all ting, och hafwer löffte om thetta och thet tilkommande, effter Apostelens Pauli läro, som intet swiker. ConstNatDalekVestm. 14 (1703). Vet du ett hopp som icke sviker på jorden? Tegnér (WB) 10: 35 (c. 1825). Om mina öron ej svika, ha vi (osv.). Crusenstolpe Tess. 5: 211 (1849). Han kastar, kastet svek. Rydberg Dikt. 1: 225 (1882). Lassaignes metod sviker, om provet avger sitt kväve, innan cyanid hinner bildas. Smith OrgKemi 12 (1938). — särsk.
a) om psykisk l. fysisk förmåga o. d.: (börja) avta l. tryta (o. sålunda vara otillräcklig för sin uppgift). Runeberg (SVS) 3: 126 (1836). När hela skaran gått förbi, de första som de sista, / Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista. Därs. V. 1: 46 (1848). Hellberg Samtida 8: 92 (1872; om hälsa). Knappt hade jag gått några steg, förr än mina krafter syntes svika och mina knän ej längre villa bära mig. Tegnér Armfelt 1: 443 (1883). Vi hade talat om det bittra i att minnet svek just vid den tid, då man skulle leva på sina minnen. Siwertz Pagoden 78 (1954). Där självkänsla sviker, sätter högmod in. Forssell Röst. 38 (1964).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. aldrig svikande, som aldrig sviker l. fallerar o. d.; orubblig (se d. o. 2); äv. motsv. a. Hans anförvandter (såg) med aldrig svikande vördnad .. upp till honom. Strindberg NRik. 61 (1882). Fru Klaras goda öron och aldrig svikande vaksamhet. Geijerstam LycklMänn. 110 (1899). En egenskap, som .. är synnerligen väl utvecklad hos räven, är en aldrig svikande sinnesnärvaro. Petre HbJäg. 76 (1931).
II. tr.
1) motsv. I 1, om ngns ben: vika sig under (ngn), icke fungera för; äv. i överförd anv., om knä, betecknande att benet viker sig i knäet. Man med förundran såg hur deras knä dem swek. Livin Kyrk. 108 (1781). Benen sveko honom. Harlock (1944).
2) bedraga, narra, lura.
a) (numera knappast br.) motsv. I 2: bedraga (se BEDRAGA, v.3 1) l. lura (se LURA, v.2 II 1) l. överlista (ngn); förr äv. dels i uttr. svika ngt undan ngn, (försöka) lura ngt ifrån ngn, dels i fråga om att överlista en medtävlare gm att vinna över honom beträffande ngns gunst. Thetta är gudz wilie . . ath ingen förtrycke och swike sin brodher j någhon handell. 1Tess. 4: 6 (NT 1526). Hwem är then, som giör sig til uphofs man, at swika riket undan mig? Peringskiöld Hkr. 1: 524 (1697). Icke en af jordens tärnor / Är det, som mig lyckats svika; / Nej, en himmelsk. Börjesson E14 99 (1846). Svika ngn i handel. Cannelin (1939). — jfr FÖR-SVIKA o. O-SVIKANDE.
b) i fråga om förväntningar o. d.: göra (ngn) besviken, gäcka (ngn). Vij befruchte .. ath thänn försächring, som I förtröste opå, sviker edher icke medh tijdenn enn gång siälffve. G1R 28: 227 (1558). Vi svikas i sanning icke i denna vår förmodan (att få se skön natur). Ekström Vandr. 4 (1871). Finna sig sviken i sina beräkningar. Schulthess (1885). Sviken i sin förväntan, i sitt hopp. Östergren (1951). Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. Rom. 5: 5 (NT 1981). — särsk.
α) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., närmande sig l. övergående i bet.: besviken (se BESVIKA 4 a). Den frälsta kronhjort hörde, fri, / De svikna hundars ilskna skri. Arnell Scott Sjöfr. 9 (1828). Vi stirrade bestörta och djupt svikna på skatten som inte var någon skatt. Nilsson HistFärs 104 (1940). Hon ser i stum och sviken väntan ut över landen. Werin Ekelund 1: 87 (1960).
β) (numera föga br.) i uttr. svika ngn på ngt, göra ngn besviken gm att inte låta honom få ngt. Hvarför sveks jag så på lifvets fröjd? Hedberg Elisif 39 (1870). I slagit mina fränder, / svikit mig på gods. Brate Edda 220 (1913).
c) (†) föra (ngn l. ngt) bakom ljuset, missleda l. vilseleda (ngn l. ngt), lura (se LURA, v.2 II 3, 4); äv.: locka (se LOCKA, v.2 1) l. förföra (ngn). Wårt förnufft kan snart bliffua suekit och bedragit. KOF 1: 273 (1575). Först när som Ormen Eva sweek, / Hon Adam, Adam från Gud week / Ok med sit Fall osz fällte. Lucidor (SVS) 48 (c. 1670). Moncayart, et fint Tyg af åtskilliga slags färgor. Den som köper det, måtte wäl se sig före, at han ej blir swiken, särdeles på en mulen dag. König LärdÖfn. 5: 34 (1747). Nog länge voro vi af åtrån svikna / Att andra folk i falsk förfining likna: / Vår Nordiska natur oss återgif! Wallin (SVS) 2: 70 (1817). — särsk. i uttr. ngt sviker ngn, ngn har fel i ngt. Aff käringen man plägar itt ordspråk taga / .. Att stugu kiölan och haffz nödhen är lijka. / Men thz mon käringen mykit swijka. Rondeletius 42 (1614).
3) motsv. I 3: uraktlåta att göra sin plikt mot (ngn l. ngt) l. brista i fråga om att uppfylla förväntningar hos l. löften till (ngn), lämna i sticket o. d.; med avs. på överordnad l. konung o. d.: brista i trohet mot o. d.; äv. (särsk. i fråga om förhållande mellan kärlekspar l. gifta o. d.): (i pliktförgätenhet) överge l. lämna (sin partner). Svika en vän i nödens stund. Svika en flicka för en annan. Han hade svikit frihetens sak. Th(e)n som bliffuer suiken aff sin käre godh wen, / såå bliffuer ha(n) wel suiken af andra. Visb. 1: 59 (1573). Paulus (befaller) at ächta Folck skole icke swijka hwar andre, i theras plichtige Wälwillighees Medhdeelande. Schroderus Os. 2: 171 (1635). Den person, hwilken wid Låntagandet blifwit betrodd, men wid förfallo-tiden swikit Borgenären uti et ganska billigt hopp om betalning .. bör (osv.). PH 9: 222 (1770). Syster hade blifvit skamligen sviken af sin tvätterska så att hon ej har en enda ren serviett! Strindberg Brev 1: 319 (1876). På storartadt sätt har Sudermann framställt (Johannes) döparens mod att hellre fängslas och dö än svika sanningen. PT 1898, nr 86 A, s. 3. Det är sången om den flickan som i glädje, nöd och lust / lovat älska den hon redan svikit har. Taube 7SjömVis. 23 (1919). Det var .. (i slaget vid Wagram 5—6 juli 1809) Bernadotte såsom befälhavare över en kår av sachsare blev sviken av sin trupp. Almquist VärldH 7: 289 (1928). Svika gänget, sa sportchefen kort och kärnfullt. Fy fan! Rönblom MannUnd. 166 (1964). — särsk. motsv. I 3 a: icke följa (ngn) i fråga om drickande i ett lag (utan avstå); äv. med avs. på kalas: utebli l. avstå från. Jag lofvar och svär, / .. Bli trogen vid glas, / Aldrig svika calas, / Men tugga min skorpa, när suparna tas. Bellman (BellmS) 4: 7 (1767). Swika någon i drickande. Sahlstedt (1773). Jag swiker intet lag, jag säger aldrig nej. Livin Kyrk. 121 (1781). Svika ett sällskap. Cannelin (1921; angivet ss. ”pop.”).
4) motsv. I 4, med avs. på löfte l. givet ord l. ed l. plikt l. förväntning(ar) o. d.: underlåta att infria l. fullgöra l. fullfölja l. brista i infriandet osv. av; med avs. på löfte o. d. liktydigt med: icke stå fast vid, rygga (se RYGGA, v. 4); med avs. på förtroende l. anspråk o. d. liktydigt med: icke leva upp till, icke svara mot; med avs. på regel o. d. liktydigt med: bryta mot, icke följa. Svikna löften. Ni har svikit mitt förtroende! Svika sin plikt mot fäderneslandet. 2RARP 20: Bil. 154 (1761; med avs. på ngns övertygelse). Älskade ungdom! swik icke det hopp, som hugswalar och gläder dina föräldrars .. hjertan, då de följa dig till altaret med sina böner. Hagberg Pred. 3: 16 (1817). Stenbäck Dikt. 43 (1840; med avs. på ed). Lysander Almqvist 270 (1878; med avs. på regel). Hur ofta har jag ej varit nära att svika min föresats att ej förråda något för dig, förr än allt vore i ordning! Idun 1888, s. 103. Ett kraf som väl kunde svikas, men aldrig förnekas eller glömmas. Hallström NNov. 66 (1912). Den tunga annonseringen .. har kommit tidningarna att svika sin uppgift. Lindqvist Reklam. 83 (1957). Svikande av försvarsplikt. SFS 1962, s. 1863. DN(A) 28 ⁄ 4 1964, s. 30 (med avs. på löften).
5) motsv. I 4, i pass. o. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om hopp l. illusion o. d.: slå fel (se FEL II c β γ’) resp. felslagen (se FEL-SLÅ 2). Hans hopp sveks på det grymmaste. Men hvad ej åldern, Det hade sorgen redan gjort, och smärtans Fördolda gift, och känslans tysta brånad, Och svallet af de sjudande passioner, Och svekna hopp om nöjen. Kellgren (SVS) 2: 316 (1790). Den högtidliga förbundsfest, som firades den 14 juli 1790 .. wäckte hos mången frihetswän ett gladt hopp om tillkommande gyllene tider. Men snart skulle detta hopp svikas. Ekelund NAllmH II. 2: 16 (1838). Rysliga händelser, som .. öfver .. faderns hufvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och faror. Rydberg Ath. 463 (1876). Sviket hopp gör sjukt hjerta. Strindberg BrBosse 148 (1905). Skalderna berätta oss om sina svikna illusioner och sin modlöshet. PT 1906, nr 198A, s. 3. Grymt svikna förhoppningar. Östergren (1951).
6) motsv. I 4 a, om psykisk l. fysisk förmåga l. om sinnesorgan o. d.: sluta att fungera, mankera (se d. o. 3) l. fallera (se d. o. 3 a) l. klicka (se KLICKA, v.1 4) för (ngn). Om inte minnet sviker mig, så hände det 1945. Nu har jag visorna glömt och rösten sviker mig äfven. Adlerbeth Buc. 46 (1807). Med sin kända koncentrerade vältalighet och den ungdomliga inspiration, som aldrig svek honom, höll han .. nu ett tal. Ödman StudM 45 (1891). Här svek siargåfvan skalden. Ljunggren SVH 5: 2 (1891). Hennes medfödda takt svek henne inte. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 122 (1933). Mina nerver svek mig helt enkelt. Siwertz Förtr. 123 (1945). Man kan inte skratta åt allt, allra minst sen krafterna svikit en. Hedberg DockDans. 71 (1955). Rösten svek honom. SvHandordb. (1966).
7) (†) vara för stor för (ngns krafter), överstiga l. övergå. Att lägga ord i munnen på Gud sjelf, är en uppgift, som ej är så lätt att lösa. Både i .. (gamla psalmboken) och .. (i det nya psalmboksförslaget) torde man kunna påstå, att den swikit Författarnes krafter. SvLitTidn. 1815, sp. 264.
III. (†) ss. dep.; motsv. I 3; anträffat bl. [fsv. ä svikas the svorno ok ey the borno, efter lat. fallunt jurati non fallunt carne creati l. fallunt jurati non eodem sanguine natu] i ordspr. de svikas de svurna och icke de borna, de edsvurna sviker men inte de som är besläktade. The suikas the suorne och icke the borne. SvOrds. C 3 a (1604). jfr: De svikas de svorne och icke de borne. Granlund Ordspr. (c. 1880).
I. till I 2, 3, II 2, 3: person (man) som sviker l. svikit ngn; äv. om institution o. d. Ingen af osz hafwer welat draga öfwer sig thet namn, at blifwa hållen för sin Konungs och Herres swikare. Peringskiöld Hkr. 1: 525 (1697). Domen (över Karl Knutssons motståndare i Karlskrönikan) lyder nästan alltid .. listig, opålitlig, samvetslös svikare av givna löften. 3Saml. 8: 109 (1927). Byamännen vill i sin ovetskap om sanningen hålla honom för en svikare och herrehyllare. Moberg Rid 341 (1941). SvLittTidskr. 1971, nr 3, s. 41. Många ser kyrkan som svikare. ICAKurir. 1988, nr 51—52, s. 3. jfr DROTT-SVIKARE.
II. (numera bl. tillf.) till II 4, om ngt (t. ex. löfte) som inte infrias. Mäns löften äro qwinnors swikare! Hagberg Shaksp. 6: 72 (1849). —
SVIKELSE, r. l. f. [fsv. svikilse] (†)
SVIKERSKA, f. [fsv. svikirska] (mera tillf.) till I 2, 3, II 2, 3: kvinnlig svikare. Östergren (1951). —
SVIKLIG, se d. o. —
SVIKLING, m.//ig. (svek- 1952. svik- 1926) [formen svek- beror på anslutning till SVEK] (i vitter stil, numera bl. mera tillf.)
2) till II 4: person som icke infriar l. infriat de vid honom fästa förhoppningarna. (Den nye generaldirektören) förklarades som en svikling av de förhoppningar, som knutits vid hans person och nya ställning. DN 2/5 1926, s. 2. —
SVIKSAM, se d. o.
Spalt S 15114 band 32, 1999