Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVÄCKRA sväk3ra2, r. l. f.
Etymologi
[sv. dial. svä(c)kra, svä(c)kre, sannol. till den rot som föreligger i SKVATTRAM; sv- beror sannol. på oriktig substitution av sj- (uttalat med sj-ljud) som i dialekt utvecklats ur skv- (se Hedström SydsmålFolkm. 1: XXIX (1932))]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Ledum palustre Lin., skvattram. I Ryd är en måsse med swäckra. NVedboDomb. Sommart. 1759, § 81.

 

Spalt S 15297 band 32, 1999

Webbansvarig