| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÅRMOD svå3r~mω2d, n.; best. -et.
1) (i sht i vitter stil) om (sinnes)stämning l. uppträdande som yttrar sig i grubblerier l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet (stundom i förening med misstänksamhet), ofta liktydigt med: vemod l. dysterhet l. sorgsenhet l. tungsinthet l. modstulenhet l. melankoli; äv. om sådan känsla förmedlad i litteraturalster l. konstverk l. musikstycke o. d.; äv. bildl. Phosph. 1810, s. 70. Att det kort förut tagna afskedet från hus och hem och det dyrbaraste en hwar eger, hos många qwarlemnat swårmod i hjertat, är naturligt. Snällp. 1848, nr 8, s. 1. Man viskade i Örebro, att hon var en dotter till den store, Esaias Tegnér — efter honom hade hon ärvt det olympiska lockiga håret och det tunga svårmod, som långa tider höll hennes själ i band. Lagergren Minn. 1: 318 (1922). Helst satt han ensam och gjorde korgar och såg med svårmod genom fönstret på sina fäders gård. Göth Bergb. 102 (1929). Musiken spelade Valse triste, vars sugande svårmod .. aldrig lämnat honom oberörd. Siwertz Låg. 211 (1932). Plötsligt faller det en oerhörd melankoli över mig — ett tungt, djupt, klarögt svårmod. Lidman Blodsarv 310 (1937). Välsignad du himmelens regn / för ditt svårmod större än vårt. Aspenström Skrik. 57 (1946). I Återblick, tillkommen i februari, biktar han en känsla av otillräcklighet. Hades, som skrevs månaden därpå, är fylld av dunkelt svårmod. Werin Ekelund 1: 224 (1960). — jfr SAULS-SVÅRMOD.
2) [jfr SVÅR 5 a] (†) lidande, smärta. En liten smal rännil af ljusröd frisk blod gick ur dess (dvs. rådjurets) sår .. Gud hade gifvit djuret att få dö utan sprittningar och svårmod. Almqvist Törnr. 1: 124 (1839).
-BLID. svårmodig o. blid. Så har jag fordom suttit som i dag / och lyssnat till din röst, den svårmodsblida. Ekelund Mel. 47 (1902). —
-DIKTARE. diktare som skriver om svårmod l. vars stil kännetecknas av svårmod. Verlaine hörde till dem Ekelund sedan lämnade, de stora svårmodsdiktarna, som författaren till Antikt Ideal slöt sitt hjärta för. Werin Ekelund 1: 99 (1960). —
-FULL. full av svårmod; äv. bildl. På den kyska, lågande tärnans kind / En längtan spred sin flamma så svårmodsfull. PoetK 1820, 2: 38. Hon småler stilla, svårmodsfull. Levertin Leg. 23 (1891). Skogen svårmodsfull stod död och gul. Heidenstam Alienus 1: 21 (1892). —
-KRIS. kris som yttrar sig i svårmod. Michaëlis var en av dem som först övervann 90-talets svårmodskris, efter att ha skattat åt den i några böcker. Frederiksen ModDaLitt. 45 (1931). —
-LUTA. (numera bl. tillf.) bildl., ss. beteckning för vemodig diktning. Ljöd hans (dvs. nordanvindens) signal genom springor och spjäll, / då gömde jag svårmodslutan. Karlfeldt FlPom. 109 (1906). —
-MÄTTAD, p. adj. mättad (se mätta, v. 2 b) av svårmod, vemodsmättad. Svårmodsmättat mitt landskap var, / tungt av grubbel och frågor. Ekelund Väg. 54 (1919). —
-PERIOD. HågkLivsintr. 22: 325 (1941). —
-SJUK. (numera bl. tillf.) sjuk av svårmod. Syster, blodröd är den ränning, / som du åtrår till din duk. / Död i prägeln bär den penning, / som du tigger, svårmodssjuk. Levertin Dikt. 41 (1901). —
-STÄMNING. stämning av svårmod. Det hvilar alltid en sådan svårmodsstämning öfver en dylik ödemarksbygd — det är som flyktade till och med lifvet bort ifrån den. TurÅ 1912, s. 163. —
-TYNGD, p. adj. svårmodstung. Ahlman HvStjärn. 68 (1907; om själ). Nattens svårmodstyngda låt. Silfverstolpe Arv. 22 (1919). —
-VEK. vek o. svårmodig. Kvällen är vek af svårmod, vek af vårliga drömmar / svårmodsveka rinnande öfver min själ som tysta tonande strömmar. Ekelund Mel. 97 (1902).
Spalt S 15294 band 32, 1999