| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÄTTA mät3a2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er KOF 1: 298 (1575), Törning 112 (1677; rimmande med rätter)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1738), Möller 2: 754 (1785)), -NING (i sht i 2 b β—ε).
1) göra (ngn l. ngns mage l. kropp) mätt, stilla (ngns l. ngts) hunger; förse (ngn) med den föda han behöver för att kunna äta sig mätt; stundom med avs. på hunger: stilla. Hwar skolom wij få her j öknene så mykit brödh, ther wij kunde mätta så mykit folk medh? Mat. 15: 33 (NT 1526). När man Gudelig är, man gerna den hungroga mättar. Nicander GSann. 157 (1767). Med kapuner och med tryffel / de sin ädla hunger mätta. Sturzen-Becker 5: 38 (1844, 1862). Vi hade .. ett sextiotal munnar att mätta! Otter Officer 253 (1930). — särsk.
a) om föda (l. ngt som tänkes ss. sådan): komma (ngn l. ngt) att känna sig mätt; abs.: åstadkomma mättnad, stilla hunger; ofta i p. pr. i adjektivisk anv. Mjölmat är mycket mättande. KOF 1: 298 (1575). Herrskarinna, dessa blommor mätta icke, / Gif åt folket bröd, det hungrar! Runeberg 1: 306 (1841). Olika födoämnens olika förmåga att verka mer eller mindre mättande. NoK 100: 222 (1931).
b) refl.: äta sig mätt; numera företrädesvis i uttr. mätta sig med ngt. Går j fridh, wermen idher, och mätten idher. Jak. 2: 16 (NT 1526). Hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med. Job 27: 14 (Bib. 1917).
c) (mera tillf.) i pass. med intr. bet.: bli mätt. Magen mättas förr än Ögat. Grubb 499 (1665); jfr 2 a.
d) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som mättats; numera företrädesvis om hunger: som stillats; äv. (numera föga br.): (som ätit sig) mätt. Wee idher som mettadhe ären, för ty j skolen hungra. Luk. 6: 25 (NT 1526). Af .. (norrländskt tunnbröd) får man äta många kakor innan man blir mättad. Berlin Lsb. 192 (1852). Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad. Ordspr. 13: 25 (Bib. 1917).
2) mer l. mindre bildl.: tillfredsställa (ngn l. ngt), fylla l. förse (ngn l. ngt med ngt).
a) (i sht i vitter stil) i fråga om handling l. förlopp varigm en andlig hunger stillas l. ett begär tillfredsställes l. varigm ngns sinne fylles med visst innehåll (l. varigm ngn begåvas med ngt värdefullt); jfr MÄTT, adj. 2 a. Ty han mettar the torstugha sielar, och fyller the hungrugha sielar med godh ting. Psalt. 107: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: att han mättade den försmäktande själen). Månge föra blodige Krijg .. Allenast til at mätta och vpfylla theras grundlöse ähresucht. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Andra qvinnor mätta de begär, / Som de ha väckt, men hon uppväcker hunger / Ju mer hon mättar. Hagberg Shaksp. 12: 161 (1851). De få dagar jag varit här .. har jag mättats med så många skönhetsintryck att jag har svårt att smälta allt. SvD(A) 1933, nr 239, s. 9. — särsk.
α) i uttr. mätta sina ögon (stundom sitt öga l. ögat) l. sina blickar (stundom sin blick l. sin syn) med (l. av) ngt l. på ngn, få sitt lystmäte av att betrakta l. iakttaga ngt l. ngn, se sig mätt på ngt l. ngn. VDAkt. 1666, nr 231 (: mätta sina ögon). Runeberg 1: 44 (1832: mätta sin blick). (Han) höll .. (den lilla flickan) i vädret framför sig för att rigtigt mätta sina ögon på henne. Callerholm Stowe 35 (1852). När vi .. mättat våra blickar med den förtjusande utsigten öfver staden och dalen. Ödman VårD 1: 149 (1887).
β) (†) i uttr. mätta sin hämnd, tillfredsställa sin hämndlystnad; jfr HÄMND 2. Säfström Banquer. Q 3 a (1753). Meurman (1847).
γ) (numera bl. i bibeln) i uttr. mätta ngn med långt liv (förr äv. med liv och salighet), begåva ngn med långt liv (osv.). Iach scal metta honom med longt lijff. Psalt. 91: 16 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). BraheBrevväxl. II. 1: 175 (1660: medh Lijff och Saligheet mätta).
δ) refl.: (i önskad utsträckning) skaffa sig tillfredsställelse l. lust l. njutning l. glädje (av ngt); få sitt lystmäte (av ngt); få nog (av ngt); bli mätt l. tröttna (på ngt); vanl. med bestämning inledd av prep. av l. med (stundom i l. på). (Att) hans siäl kunde icke mätta sigh aff äghodelar. Pred. 6: 3 (Bib. 1541). Mahometh war een outsäyeligh Sköörachtigh Menniskia, som napt kunde sigh medh fyretijo Qwinnor mätta. Schroderus Os. 2: 214 (1635). At han lika som samm uti blod och kunde doch intet mätta sig af mördande. Ehrenadler Tel. 675 (1723). När troppen re’n i blod sig mättat. Runeberg 2: 23 (1835). När jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn. Psalt. 17: 15 (Bib. 1917). särsk.
α’) (†) i uttr. mätta sig av ålder, bli gammal o. trött på livet. Omsider när the sig af ålder mättat hade, / Han theras ögnelock jämväl tilhopa lade. Kolmodin QvSp. 1: 658 (1732).
β’) (i bibeln) övergående i bet.: hölja sig (med skam l. ära). Du har mättat dig med skam i stället för ära. Hab. 2: 16 (öv. 1878; Bib. 1917: Med skam skall du få mätta dig).
ε) (i högre stil) i pass. med intr. bet., i uttr. icke mättas av (förr äv. på) ngt, icke få nog av ngt. Dalin (1853: mättas på). Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. Pred. 1: 8 (Bib. 1917).
ζ) i p. pf.
α’) vars behov l. andliga hunger o. d. tillfredsställts; äv. om behov o. d. Salighe äro the som hungra och torsta rettwisona, ty the skola bliffua mettadhe. Mat. 5: 6 (NT 1526). Hvad vi af det föregående lära, är det .. att man vid känslans gästabud kan blifva mättad till döds. Wikner Lifsfr. 1: 39 (1865).
β’) (†) i uttr. mättad av ngt, särsk.: som fått nog av ngt, mätt l. trött på ngt. (Det tycktes dem) at the aldrigh bleffwe fulsyynte eller mättade aff Hans Konglige gode skodelse och vmgänge. Svart Ähr. 67 (1560). Palmblad Nov. 2: 209 (1819, 1841). särsk. i uttr. mättad av ålder, gammal o. levnadstrött; jfr MÄTT, adj. 2 a α β’. Henne som mettadh war af ålder. Gustaf II Adolf 557 (1622).
b) allmännare: tillföra (ngt) visst innehåll (tills det icke kan mottaga mer), (upp)fylla l. förse (ngt med ngt) o. d.; vanl. (se dock α—ε) med avs. på ngt abstrakt; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Naturfilosofien har) i sin början blifvit liksom upplöst och mättad af religiösa aningar. Ehrenheim Phys. 1: 12 (1822). Skaldens lust att mätta orden med innehåll. Mjöberg Stilstud. 228 (1911). Mozarts av yppigt behag, glans och smältande välljud mättade Essdur-symfoni. PT 1919, nr 29, s. 2. Bokförlagen ha det intrycket, att marknaden är mättad på politisk litteratur. NordFrih. 1944, nr 21, s. 1. — jfr ENERGI-, FÄRG-, INNEHÅLLS-, KÄNSLO-, MINNES-, OLUST-, POESI-, STÄMNINGS-, TANKE-, VEMODS-MÄTTAD m. fl. — särsk.
β) med avs. på luft o. d.: (upp)fylla (med ngt); särsk. fys. dels: fylla (luften l. ett visst rum) med så mycket (vatten)ånga att ingen ånga mer kan upptagas, dels: bringa (ånga) i det tillstånd att det erfordras endast en oändligt liten temperatursänkning l. tryckökning för att en del av ångan skall kondenseras; vanl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ning, ofta med pass. bet.: förhållande(t) att vara mättad. Då .. (temperaturen) aftager i en luft, .. som blifvit mättad med fugtighet, så (osv.). Berzelius Kemi 1: 194 (1808). Luften var .. så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt. Heidenstam Karol. 1: 267 (1897). Den mängd (vatten), som luften vid mättning skulle innehålla. 2NF 9: 86 (1908). jfr FUKT-, FUKTIGHETS-, KRYDD-MÄTTAD m. fl. särsk. bildl. 3SAH 2: 41 (1887). Skönlitteraturen rör sig (under förra hälften av 1800-talet) ofta i en religiöst mättad luft. KyrkohÅ 1914, s. 341.
γ) kem. låta (ett ämne, ett lösningsmedel) upptaga så mycket det förmår av ett annat ämne; i fråga om syror o. baser: neutralisera; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ning, ofta med pass. bet.: förhållande(t) att vara mättad. Hiärne Förb. 14 (1706). Om .. vatten mättas med saltpeter kan det sedan uplösa en hop koksalt. Bergman Jordkl. 1: 373 (1773). Syror och baser kunna mätta hvarandra i flera förhållanden. VetAH 1811, s. 184. Man upplöser guldet (som skall användas till förgyllning) i kungsvatten ända till mättning. UB 4: 318 (1873). Ammoniaksodametoden utföres så, att NH3-gas inledes i en mättad koksaltlösning. Starck Kemi 111 (1931). jfr KALK-MÄTTAD. särsk. i p. pf. i utvidgad anv.
α’) om kolförening: vari två angränsande kolatomer äro förenade med varandra genom enkel bindning. De mättade kolvätena. Blomstrand OrgKemi 16 (1877). Starck Kemi 228 (1931).
β’) (numera föga br.) om molekyl: som saknar atomicitet, dvs. icke har några disponibla ”frändskapsenheter”. NF 1: 1284 (1876).
δ) fys. i fråga om magnetisering, jonisering o. d.; i sht i p. pf. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 70. Då samtliga molekylarmagneter likriktats, är magnetiseringen fullständig och magneten mättad. BonnierKL 7: 1063 (1925).
ε) (i sht i fackspr.) med avs. på färg(ton): göra fyllig l. djup; i sht i p. pf. i adjektivisk (äv. adverbiell) anv. o. ss. vbalsbst. -ning, särsk. med konkretare innebörd: grad av fyllighet. En blekgrön fällning, som efter torkning var glasig och mättadt grön. VetAH 1813, s. 54. Färgens mättning beror på, huru mycket hvitt ingår däri. KemT 1904, s. 69. HantvB I. 1: 354 (1934).
(2 b γ) -KAPACITET. i äldre kemi: förhållandet mellan syrehalten i syran o. basen i ett neutralt salt. VetAH 1812, s. 229. 2NF (1913). —
-PUNKT. särsk. fys. o. kem. till 2 b β, γ: det stadium i en (faktisk l. tänkt) process av mättning då ngt är fullt mättat med ngt. FKM 2: 193 (1807). Utanför flodmynningarna var vattnets salthalt långt från mättningspunkten. Ymer 1931, s. 357. —
(2 b δ) -STRÖM. fys. i joniserat elektriskt fält: elektrisk ström av maximal styrka. 2NF 22: 867 (1915). —
(2 b β) -TRYCK. fys. det största tryck som en ånga vid bestämd temperatur kan utöva. Simpson VattnAtmosf. 1 (1925).
MÄTTLIG, adj. (mättel- 1640—1807. mättl- c. 1755—1847) (†)
1) till 1 o. 2: som kan mättas (i eg. l. bildl. bem.). Linc. (1640; under satiabilis). ”Konung!” Bittra hån / För en af ingen krona mättlig längtan! Atterbom LÖ 1: 77 (1824). Meurman (1847). jfr o-mättlig.
2) till 1: mättande. (Älgarnas) kött gifver oss en både mättlig och smaklig föda. VetAH 1819, s. 238. —
MÄTTNAD, se d. o. —
MÄTTSAM, adj. (i sht vard.) till 1, om föda: mättande, mäktig (se d. o. 8). (Ett visst slags morotskroketter) blifva ganska mättsamma. Ekberg Hvad äta? 205 (1899). SvD(A) 1931, nr 223, s. 9.
Spalt M 2066 band 17, 1945