| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VEMOD ve3~mω2d, n.; best. -et.
1) (†) ilska, vredesmod. At han i bittert haat och weemod, om een Lögerdagzafton kom till Ährew. Herrens M. Michaelsz huusz, och sprang vthi hans ährew stuga j moorsz och pijgors närwaru på migh at slåsz och perlementa. BrevStiernhielm 77 (1637).
2) känsla l. sinnesstämning av (bitterljuv) sorgsenhet l. nedstämdhet l. saknad o. d., svårmod, melankoli; äv. utvidgat l. oeg., om ngt som kan tolkas ss. uttryck för sådan känsla osv. JournSvL 1800, s. 635. Hvad .. / stänkte dina bleka kinder? / .. Blott en suck af vemod, / Som, ur andelifvets källa fluten, / Vilsefor i tidens labyrinter. Stagnelius (SVS) 2: 440 (1821). Nordbons tankedigra vemod. Wisén Oden 40 (1873). Var det vemod i hans stora gyllne ögon. Hallström Than. 42 (1900). Det bar av på den gamla vägen, som jag så många gånger åkt – ofta med vemod, när jag efter ferierna åter började en termin i skolan. Lagergren Minn. 3: 121 (1924). Operabaletten inleder dansåret med svensk premiär av en föreställning fylld av vemod och hopp, ljusa skira framtidsdrömmar och en viss andlighet. UNT 16/1 2011, s. 38.
-BLICK. (numera bl. tillf.) särsk. bildl. Lifvets lilja .. / plockas helst i nattens halfdag, / Der hon hviftar, lik en andes snödrägt, / Mot den milda Lunas vemodsblick! PoetK 1814, 2: 116. —
-BLID. (numera bl. tillf.) vemodigt blid; särsk. ss. adv. Vemodsblidt liksom man vänder bladen / uti en gammal dagbok. Levertin Leg. 110 (1891). —
-DRAG. (numera bl. tillf.) jfr drag 27 (b). Atterbom LÖ 2: 37 (1827). Över de lätt höjda ögonbrynen låg ett vemodsdrag, som skvallrade om hemliga besvikelser. Gustaf-Janson KungVank. 58 (1963). —
-FULL. som präglas l. kännetecknas av (mycket) vemod; full av vemod; i sht om ngt abstrakt; jfr -fylld, -mättad, -rik, -tung, -tyngd. PoetK 1812, 1: 84. Den vemodsfulla barndomen är ingraverad i min själ. HLilljebjörn Hågk. 1: 46 (1865). Med tacksam och något vemodsfull glädje bära vi här i dag vår nya lagerkrans. Quennerstedt StrSkr. 2: 409 (1912, 1919). —
-KÄNSLA. känsla av vemod; jfr -stämning. Wikner Pred. 336 (1877). Maddalena lyssnade gripen av en djup vemodskänsla. Atterbom Deledda EPort. 62 (1903). —
-LÖJE. (†) vemodigt leende l. skratt; särsk. bildl. När Tro och Kärlek jubla ur min lyra, / Med vemodslöjet och med glädjesmärtan. Atterbom SDikt. 1: 158 (1807). SAOL (1973). —
-MÄTTAD, p. adj. jfr mätta, v. 2 b, o. -full. GHT 1895, nr 226 B, s. 2. Drömska och vemodsmättade stämningar följdes av ett ljust och mjukt, hypersensibelt och lekfullt musicerande. SvD 9/7 2011, Kultur s. 13. —
-RIK. (numera bl. tillf.) jfr -full. När lommen klagar öfver vik / Så aningsfullt, så vemodsrik. Wirsén Dikt. 29 (1876). —
-STÄMNING. stämning (se stämning, sbst.2 3, 5) som präglas av vemod; jfr -känsla. UrDagKr. 1886, s. 370. Den citerade strofens tal om vissnande gräs och gulnande löv .. väcker den vemodsstämning, som diktaren vill förmedla. TurÅ 1954, s. 97. —
-SUCK. (numera bl. tillf.) jfr suck, sbst. 3. Dock en ton, från henne lånad, / Vemodssuck från modersbarmen, / Genom barnets alla böner / Klingar stark och klar. PoetK 1814, 1: 123. —
-TON. ton av vemod. Fågelskaran / Klagade i vemodstoner. Sätherberg Dikt. 1: 63 (1850, 1862). Spröd pop med vemodston. GT 22/2 2002, s. 31. —
-TUNG. (numera bl. tillf.) jfr tung 3 h o. -full. Tavaststjerna Morg. 108 (1884). Bitter och vemodstung var stämningen. Söderhjelm Tavaststj. 316 (1900). —
-TYNGD, p. adj. tyngd av vemod; jfr -full. (Kärleken) Gjör vemodstyngda hjertat gladt, som Våren. Tranér Anakr. 187 (1830, 1833). —
-VISA. (numera bl. tillf.) vemodig visa. Hagberg Shaksp. 6: 333 (1849). Han tyckte om musik, särskilt sorglig sådan. När han fick välja ville han helst höra vemodsvisor. Andersson Sorgm. 10 (1913).
Spalt V 691 band 37, 2017