Publicerad 2000   Lämna synpunkter
SYLLAB, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sillaber, pl. 1526. syllab 1818 (: syllab-augmentet)—1885. syllaber, pl. 1526—1621)
Anm. I nedanstående källa förekommer ordet i lat., böjd form: H, och E, tjenar (i t.) offta allenast där til, at the giöra Syllabam lång. Fichtelius Wegw. 3 (1717).
Etymologi
[liksom mlt. sillabe, fht. syllaba, sillaba (mht. sillabe, silbe, t. silbe), ffr. silabe (fr. syllabe) av lat. syllaba, av gr. συλλαβή, föreställning, grupp, stavelse, till συλλαμβάνω, samlar, sätter samman, av σύν, samman (se SYN-), o. λαμβάνω, tar, griper, möjl. till den rot som föreligger i gr. λάζομαι, griper, λάβρος, häftig. — Jfr SYLLABAR, SYLLABARIUM, SYLLABERA, SYLLABICERA, SYLLABISK, SYLLABUS, SYLLEPSIS]
(†) stavelse. Bookstaffuar syllaber och oordh. OPetri 1: 120 (1526). Schulthess (1885).
Ssg (†): SYLLAB-AUGMENT. stavelsebildande augment (se d. o. II). Hammarsköld GrSpr. 58 (1818).

 

Spalt S 15525 band 33, 2000

Webbansvarig