| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYNAMENTE sy1namän4te, n.; best. -t; pl. -n; äv. SYNAMENT sy1namän4t, n.; best. -et; pl. =.
(vard.) ss. skämtsam benämning på ansikte, ”nuna”, syn (se SYN, sbst.2 7); i sht i sg. best. Jag skall tillsäga karlarne, att de kläda sig till parad i morgon samt stryka luggen ur synamentet. Trolle Sjöoff. 2: 265 (1870). Han vart stel som en lutfisk och blek i synamentet som ett frimärke på avigsidan. Jansson 103:an 79 (1921). Herrarna blev åtskilligt långa i synamentet, det var ju inte meningen, att bruket skulle sålts för det priset. Göth Bergsråd. 16 (1925).
Spalt S 15606 band 33, 2000