Publicerad 2001   Lämna synpunkter
SÄGESMAN, m.//ig.; best. -mannen; pl. -män.
Ordformer
(seges- 1657—1814. säges- 1806—1852)
Etymologi
[sannol. ombildning av SAGESMAN med anslutning till SÄGA]
(†) sagesman; särsk. om person som (inför rätta) åberopas l. utpekas ss. upphovsman till påstående l. rykte o. d.; jfr SÄGNS-MAN. (Herr Mårten) må drifua talet och beskylningen jn på bönderna som äro hans seges män som hafua sagt för hr Mårthen att (osv.). ConsEcclAboP 78 (1657). Flera koordinerade vittnen, som äro subordinerade under en sägesman, föröka icke trovärdigheten af sägesmannens vittnesmål. Tuderus Kiesewetter Log. 168 (1806). SvT 1852, nr 197, s. 4.

 

Spalt S 16085 band 33, 2001

Webbansvarig