| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
I. ss. adj.
1) (numera bl. i högre stil l. arkaiserande l. skämtsamt l. ironiskt) om person: som (allmänt) befinner sig i en lycklig l. förmånlig ställning o. har anledning att känna sig lycklig, lyckligt lottad, lycklig (se d. o. 1 a, 2), salig (se d. o. 1); äv.: som befinner sig i en sinnesstämning av fullkomlig lycka o. tillfredsställelse, lycksalig (se d. o. 1), lycklig (se d. o. 3), salig (se d. o. 2); äv. (i sht i profant spr.) i försvagad anv., stundom närmande sig l. övergående i bet.: glad l. nöjd l. tillfredsställd o. d.; stundom svårt att skilja från 2. Sell är th(e)n som fructar herran, och går på hans wäghar. Psalt. 128: 1 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Nu må iagh säija iagh är säl, / Herren Gudh haar giordt migh så wäl. Prytz OS H 3 a (1620). Säll om du i din famn en sådan Maka bär, / Som älskar dygden ömt och delar ditt besvär. Bellman (BellmS) 9: 163 (1782, 1790). Vara säll, det är at vara nöjd. Kellgren (SVS) 2: 93 (1790). Der lefde hon så säll, så säll / Och vårdade sitt lilla tjell / Och njöt sin mödas lön. Runeberg (SVS) 2: 25 (1824). Han satt så häpen och säll som ett barn wid porten till Guds rike. Almqvist Grimst. 22 (1839). Sälla må vi väl oss prisa, / Om vi falle, om vi blöde. Runeberg (SVS) V. 1: 117 (1848). Skatta sig säll. SvHandordb. (1966). — jfr HÖG-, HÖGST-, LYCKO-, NÅDE-, O-SÄLL. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Then är säl som Gudh wil wäll. SvOrds. C 3 b (1604). Barn bedas Brödh, säll är dhen som haar i nödh. Törning 8 (1677). Hålla samman håller säll, hålla sams håller uppe. Bergman Farmor 82 (1921).
b) (†) som har framgång i sina företag, framgångsrik, framstående, duglig o. d. Thetta Hörer en Säll och trogen fougdte till att stå sin Herres ägodelar före. Brahe Oec. 192 (c. 1575; uppl. 1971).
c) i överförd anv., om ngt sakligt: som bereder ngn lycka o. tillfredsställelse, som hos ngn framkallar en känsla av lycka o. tillfredsställelse; äv.: fylld av l. förknippad med lycka o. d., lycklig; lyckosam; kännetecknande för lycklig person; äv. (i sht i profant spr.) i försvagad anv., särsk. närmande sig bet. dels: härlig l. tillfredsställande, dels: förtjusande o. d.; äv. ss. adv. Messenius Disa 11 (1611). Jag skattar Academien säll, som nu får kalla Eder Herr Höpken til sin President för det nu instundande fierndels året. VetAP 1: 221 (1740). Bellman (BellmS) 19: 156 (1793; om blick). Sveriges och Norriges sälla förening. Rosenstein 2: 105 (1819). Den sälla och muntrade känsla, som en lyckad pris alltid utbreder i från sig öfver hela sinnet. Almqvist Mål. 64 (1840). Söder om Terracina .. har naturen ett så sällt utseende, att det riktigt påminnte oss nordbor om vår gamla Eddas målningar af Idavallen. Lundgren MålAnt. 1: 30 (1870). Vid middagstiden hunno vi till en liten gård .. här hade vi beslutat att äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och — sälla hopp! — potatis. Wigström UAnför. 49 (1885). Han lyssnade till ljudet av hennes steg, när hon gick och stökade. Det var sällt att höra dessa ljud. Ahlin Markn. 211 (1957). Jag (gick) omkring ödmjuk och flat, närapå krypande, och väntade på den sälla stund då jag skulle börja hysa samma aktning för mig själv som jag hyste för andra. Gyllensten Huvudsk. 290 (1981). — jfr SNÄLL-SÄLL. — särsk.
α) om plats o. d.: där man lever i lycka o. glädje; jfr 3. Dahlstierna (SVS) 110 (1698; om öar). Weste FörslSAOB (c. 1817; om orter). Bakom oss med sin svärm av sälla öar / sjönk Teneriffas pik i sol och sjöar. Mörne SångVärldsskymn. 66 (1941).
β) (†) i uttr. känna sällt, ungefär liktydigt med: känna lycka. Jo, himlens stränga hand, då han min känsla ställt, / Har satt mig utom stånd att nånsin känna sällt. Creutz Vitt. 32 (1761).
2) (numera bl. mera tillf., i högre stil) om person: som befinner sig i ett tillstånd av salighet (se d. o. 5); som är frälst l. som lever i evig gemenskap med Gud i himmelen, salig (se d. o. 6), l., i utvidgad anv., som är avliden o. befinner sig på annan paradisisk uppehållsort än himmelen; särsk. i pl. best., i substantivisk anv., om dem som vistas i himmelriket (se HIMMELRIKE 1) l. på annan paradisisk uppehållsort; i sht förr äv. förbleknat: död, avliden (jfr SALIG 8). Lucidor (SVS) 283 (1672). Eliseiske Markerne wore efter Poëternes mening de sällas hemwist. Ehrenadler Tel. 147 (1723). (Valhall) var ett medel-rum för de Sälla, innan de kommo till Gudarnas boning Gimle. Botin Utk. 187 (1760). De sällas boningar, (dvs.) de saligas boningar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ibland de sällas skara, / Skall jag din för ewigt wara. Ps. 1819, 126: 8. Säll är den gudfruktige redan i tiden, säll af sin tro. Wallin 1Pred. 3: 405 (c. 1830). Här har den Eviges händer gjort / ett mästerverk utan like, / en gyllenskimrande, öppen port / och allfartsväg till de sällas ort / och drömmens strålande rike. Eliasson Hav. 36 (1925). De är sälla som vill höra / vad den evigt Gode lärt. Ps. 1986, 34: 4. — särsk.
a) i överförd anv., med sakligt huvudord: som utmärks av l. innebär l. medför salighet (se d. o. 5); särsk. i uttr. betecknande himmelriket l. evigheten l., i utvidgad anv., annan paradisisk uppehållsort. Då han detta förgängeliga lifwet i en säll Ewighet förbytte. Frese VerldslD 118 (1723, 1726). En syndare .. i sin nöd / Ej nånsin bad om dagligt bröd, / Ej eller om sin sälla död. Bellman (BellmS) 2: 56 (c. 1770, 1791). Jag sett din Fästmö kall och döder; / Grymt jag hör hur’ Bacchi bröder / Med gråt bestorma skyn / .. När i de sälla länder / Hon gömmes för vår syn. Därs. 1: 175 (c. 1775, 1790). Döden blott en vän som räcker åt dig handen / Att segla med din hamn up till de sälla landen / Och lämna dig åt Gud, som ler mot dig på stranden. Runeberg (SVS) 2: 5 (1821). Hur mildt i våra bröst Du Edens minnen väcker, / En himmelskt säll minut, / Der rosenkrönt af blod Du nådens armar sträcker / Mot fyra verldar ut. Stagnelius (SVS) 2: 296 (1821). Sälla dag! Sälla dag, Då Jesus tog mig arm och svag. FrälsnArmSångB 232 (1922). — jfr SALIG-SÄLL.
b) [i attributiv anv. i medaljinskrift, återgivande lat. divus] (†) salig (se d. o. 8). Diva Ulrica Eleonora .. Det är: Den sälla Ulrica Eleonora. HC11H 6: 155 (c. 1700).
3) [eg. specialanv. av 1 c α (o. 2 a); efter det amerik.-eng. uttr. happy huntinggrounds] i uttr. sälla (ngn gg äv. sällare) jaktmarker, de sälla (ngn gg äv. sällare) jaktmarkerna o. d., om de viltrika jaktområden till vilka enl. vissa nordamerikanska indianfolks föreställningar tillvaron efter döden är förlagd; äv. bildl. (vard.), särsk. i uttr. betecknande att ngn dödar ngn l. att ngn dör (i denna anv. äv. ngn gg med annat huvudord än jaktmark). Westerberg Cooper Moh. 3: 234 (1828). Snart kom .. (kaninen) skuttande fram till mig, som förpassade den till sällare marker. Samzelius SkogJägarl. 31 (1894). Lommen hade .. anställt jagt på gäddan, men .. förpassades med några slag af åran till sällare fiskevatten. SD(L) 1900, nr 382, s. 2. I indianens sälla jaktmarker tryter aldrig jaktbytet, är det aldrig ondt om bufflar. Nilsson PrimRel. 115 (1911). Det kan mången gång vara ett finkänsligt kapitel, det där då kisse avpolletteras till sällare jaktmarker. Petre KonstJakt 41 (1935). De sälla jaktmarkerna .. uttr. blev allmänt känt genom J. F. Coopers indianböcker. Holm BevO (1939). Förpassa ngn till, gå till de sälla jaktmarkerna. SvHandordb. (1966).
4) [fsv. säl (i sådana uttr. som N. N. af säla aminnelse, sele ominnelse; ytterst efter lat. N. N. beatæ l. piæ memori; om konstruktionen se AKock i ANF 28: 190 f. (1912))] (†) i gen. sg., i uttr. N. N. sälle åminnelse, N. N. i salig (se d. o. 10) åminnelse, N. N. salig i åminnelse. Jacob Venne then yngre, sele åmynnelse. BtFinlH 3: 17 (1532).
5) [eg. försvagad bet. av 1] (numera bl. mera tillf.) som (vid lättare berusning) befinner sig i ett tillstånd av yra l. upprymdhet l. välbehag; lätt l. lindrigt berusad, salongsberusad; numera i sht (vard.) i förb. med drucken l. full l. rusig. Hej lät oss lefva vällustigt och sällt! Bellman (BellmS) 1: 172 (c. 1773, 1790). Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna, / Drucken och säll. Runeberg (SVS) 3: 72 (1832). Andra vilja vara sälla någon gång, jag vill vara säll jemt jag. Hvad hon kan dröja med malagan. Almqvist Amor. 234 (1839). Sist traskade han hem i mörkret, fri från tandvärk och full och säll. Sundell GGTid. 30 (1929). Kaxig, rumlig och säll vinglar han med i den brusande leken. Lindström SpelHimla 61 (1941). Märk även vard. sammanställningar som ”rusig och säll”. Östergren (1952). Känna sig säll efter ett glas vin. SvHandordb. (1966).
6) [utgående från 1; jfr motsv. anv. av fvn. sæll] rik (se RIK, adj. 3); äv. i utvidgad anv.: som är väl försedd med ngt, anträffat bl. i uttr. säll på ngt; rik på ngt, välsignad med ngt; numera bl. ss. senare led i ssgr (se DÅD-, FRED-, FRID-, SEGER-, VÄN-, ÅR-SÄLL). Min brwdh war på guld och silfwer säll. Chronander Vitt. 197 (1649). Thet war hans bön .. til alla .. unga och gamla, sälla och usliga .. at alla .. skulle låta sig Christna. Peringskiöld Hkr. 1: 142 (1697). De blefvo något häpne, när Olof .. inbjöd till ett fjorton dagars gästabud .. enhvar som ville komma, ”säll eller usel” d. v. s. rik eller fattig. Hildebrand Isl. 187 (1883). — jfr STRIDS-SÄLL.
7) [utgående från l. med nära anslutning till 1] ss. senare led i ssgr (jfr 6).
8) [jfr motsv. anv. i fsv., fd., fvn. o. nyisl.] (†) i hälsningsformel: välbehållen l. frisk; lycklig; särsk. dels i pleonastisk, allittererande förb. med sund, dels i förb. med hell (se HELL, adj.2). Jagh önsker eder wara säll, / Min Herre. Brasck FörlSon. D 1 b (1645). War sund och säll tu fijn Damme. Chronander Surge B 3 b (1647). (Lat.) Salve .. (sv.) War eller lef säll. Ekblad 331 (1764).
II. [elliptiskt utvecklat ur 8] ss. interj. (†) (i l. ss. hälsnings- l. hyllningsformel) i uttr. hell (och) säll, var hälsad (se HELL, interj. I 1 a α).
Spalt S 16149 band 33, 2001