| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄNNA sän3a2, äv. SÄNDA sän3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Forsius Phys. 180 (1611) osv.) ((†) -er BoupptVäxjö 1745, Rinman 2: 950 (1789)).
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mindre slipsten; brynsten av sandsten; förr äv. i pl. med koll. bet., möjl. om sandsten för framställning av ”sänna” (i ovan anförd bet.). Sändor, slijpe och huetie sten är sammanlupen af grann sand eller leer. Forsius Phys. 180 (1611). Flere här warande instrumenter som och nödig äro til åkerbruk, såsom .. räfs-harfwor, sännor, hwättie-bryner. Broman Glys. 3: 40 (c. 1730). Sännor finnes på Södra sidan om kullen, under hafswatnet. Linné Sk. 321 (1751). Eljest är Sännornas läge i bärget näst öfwer Sten-kolen. Därs. Så, liten dräng, var nu snäller och snar, / Häng upp din lie, göm sänna och sticka. Hedborn 1: 170 (c. 1830). På afstånd hördes .. hur Hindrik hväste lien mot sändan. Dahlgren SmStug. 19 (1894). (Slåttermännen) berättade roliga historier, medan sännan fräste över eggen. Suneson GGrund 67 (1926). Det förekommer dels slipning med fastsittande sänna, dels slipning med rörlig sänna och dels en kombination av dessa båda metoder — fast sänna. Fornv. 1937, s. 166. Sännorna ha varit en relativt liten exportartikel jämförd med slipstenarna. Rig 1954, s. 124. Det finns .. en oval typ (av slipsten) i längderna 9 och 10 tum, kallad ”sänna”. Varulex. Byggn. 2: 112 (1955).
Spalt S 16275 band 33, 2002