| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄNT sän4t, äv. sen4t, n. (Rålamb 10: 39 (1691) osv.) ((†) m. l. f. Weste (1807; m.), ÖoL (1852; f.), Björkman (1899; m.)); best. -et (ss. m. l. f. -en); pl. = (Rålamb 10: 41 (1691) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. sänta, Rålamb 10: 41 (1691), Platen Glascock 1: 213 (1836)); förr äv. SÄNTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Röding 2: 609 (1796), Dalin FrSvLex. 2: 77 (1864)) l. -er? (se ovan).
skeppsb. om böjlig ribba använd ss. hjälpmedel vid byggande av träfartyg, i sht för inriktning l. fixering av spant, ri (se d. o. 1 a); särsk. i uttr. uppsätta sänt l. sätta ett fartyg i sänt, fästa sänt på spant o. d. till ett under byggnad varande fartyg i avsikt att hålla spanten rätt inriktade tills däcksbalkar och bordläggning anbringats. Rålamb 10: 39 (1691). Uppsätta sent eller sätta ett fartyg i sent. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856). Sänten äro .. för att sammanhålla spanten, intilldess de blifva bordlagda. Witt Skeppsb. 155 (1863). Därefter band han samman förstäv och spant medelst ett bogsent i var sida. Dessa sent skulle om möjligt vara av krumvuxet trä. Hasslöf SvVästkustf. 303 (1949; om förh. på 1800-talet). Sänt även sent, (dvs.) ribba av enkelt trävirke som båtbyggaren använder vid inriktning av spant o. d. Man skiljer på tvärsänt och långsänt. Rydholm 150 (1967). — jfr DIAGONAL-, LÅNG-, TVÄR-SÄNT.
Spalt S 16275 band 33, 2002