Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÄV, adj. adv. -T.
Ordformer
(sef 1769. säv (-æ-, -f) 1755—1872)
Etymologi
[fsv. siäver, säver, sv. dial. säver, till sv. dial. säva sig, lugna sig, motsv. fvn. sefa, lugna, nor. nn. seve, dets., till stammen i fvn. sefi, sinne, motsv. feng. sefa, dets., rotbesläktat med lat. sapere, smaka (se SAVOIR) o. möjl. SAV. — Jfr SÄVLIG, SÄVLING]
(†) stilla; trög, senfärdig. Schultze Ordb. 3961 (c. 1755). En solvisare, på hvilken jag talde de säft smygande minuternas tal. VRydberg (1872) hos Warburg Rydbg 1: 58.

 

Spalt S 16477 band 33, 2002

Webbansvarig